i ett attraktivt område. Går vi in nu får vi den till ett betydligt bättre pris.
— Vi?
— Familjen.
Redan där borde varningsklockorna ha börjat ringa hos mig.
”Familjen.”
När Maria använde det ordet brukade det i praktiken betyda något helt annat:
”Ni betalar, och jag bestämmer.”
Erik försäkrade mig ändå om att lägenheten skulle köpas som en gemensam investering.
Vi skulle gå in med 800 000 kronor.
Maria skulle bidra med 600 000.
Resten skulle lösas med lån.
Sedan skulle bostaden hyras ut, och hyran skulle täcka en stor del av amorteringarna och räntan.
På papperet såg upplägget faktiskt inte helt orimligt ut.
Därför sa jag ja till att titta närmare på saken.
Inte till att lämna ifrån mig pengarna.
Inte än.
Jag ville bara se siffrorna, räkna på det och förstå villkoren.
Men några dagar senare upptäckte jag något som fick hela bilden att förändras.
En kväll hade Erik lämnat sin dator öppen på köksbordet.
Jag hade aldrig haft för vana att snoka bland hans saker.
Men på skärmen låg ett meddelande från Maria öppet.
Jag behövde bara läsa en enda rad.
”Säg absolut ingenting till Anna ännu om att lägenheten ska stå på Sofias namn. När pengarna väl är överförda är det för sent för henne att dra sig ur.”
Jag blev stående framför skärmen som om golvet hade frusit fast under mina fötter.
Jag läste meningen en gång till.
Sedan en gång till.
Och därefter en tredje gång.
Till slut tog jag upp mobilen och fotograferade meddelandet.
Nästa dag sa jag inte ett ord.
I stället ringde jag banken.
Det fanns nämligen en liten detalj som Maria uppenbarligen hade missat.
De där 800 000 kronorna, som hon redan hade räknat in som säkra, låg inte på Eriks konto.
Pengarna fanns på ett sparkonto som jag hade öppnat i mitt eget namn flera år innan vi gifte oss.
En stor del av summan kom dessutom från försäljningen av en mindre tomt som jag hade ärvt efter min pappa.
Erik hade haft insyn i kontot eftersom jag under många år hade litat på honom.
Men pengarna var inte hans.
Efter samtalet med min bankrådgivare ändrade jag genast alla behörigheter och åtkomster.
Därefter flyttade jag hela sparbeloppet till ett nytt konto som bara jag hade tillgång till.
Det hade jag gjort tre dagar tidigare.
Och ingen runt bordet hade den minsta aning om det.
Maria fortsatte under tiden att prata, som om allt redan var avgjort.
— På fredag träffar vi juristen, meddelade hon. Så överföringen måste göras senast i morgon.
Jag lyfte blicken.
— Vilken överföring?
Hon rynkade pannan, irriterad över att ens behöva förklara.
— De 800 000 kronorna, förstås.
— Jaså. Just det.
Jag vände mig mot Erik.
— Hade du tänkt föra över dem i morgon?
Färgen steg i hans ansikte.
— Jag skulle prata med dig först.
Ett kort, torrt skratt slank ur mig.
— När då? Efter att pengarna var borta?
— Anna…
— Eller efter att pappren redan var undertecknade?
Maria slog handflatan lätt mot bordet.
— Nu räcker det! Ingen här försöker stjäla från dig!
— Inte?
Jag nickade mot dokumenten.
— Så jag ska alltså betala in 800 000 kronor, men lägenheten ska bara ägas av Sofia?
— Du har ju redan en bostad!
— Min bostad har ingenting med detta att göra.
— Det är klart att den har!
Maria reste sig hastigt.
— Ända sedan du kom in i den här familjen ska allt räknas och delas upp! Dina pengar, mina pengar, hans pengar… I en riktig familj hjälper man varandra!
Jag såg lugnt på henne.
— Okej.
— Äntligen!
— Då skriver ni lägenheten på dem som faktiskt betalar den.
Det blev tyst.
Sofia ryckte genast till och höjde huvudet.
— Varför då?
Jag log svagt.
— Utmärkt fråga.
Maria svarade med skarp röst:
— Därför att vi har bestämt att den ska vara Sofias.
— Då kan Sofia också betala den.
Min svägerskas leende försvann på ett ögonblick.
— Jag har inte 800 000 kronor!
— Det har jag.
Maria log triumferande, som om hon just hade vunnit.
— Där ser du. Då är ju problemet löst.
— Nej.
Jag sträckte mig efter väskan som stod bredvid stolen.
— För mina 800 000 kronor finns inte längre tillgängliga.
Erik stirrade på mig.
— Vad menar du?
— Jag har flyttat dem.
Hans ansiktsuttryck förändrades.
— Vart flyttade du pengarna?