— Till ett konto som du inte kommer åt.
Maria gapade åt mig, som om hon inte riktigt förstod orden.
— Vad har du gjort?
— Exakt det ni försökte hindra mig från att göra. Jag skyddade mina pengar innan ni hann fatta beslut om dem bakom min rygg.
Erik for upp från stolen.
— Anna, du kan inte bara göra något sådant utan att först prata med mig!
Jag mötte hans blick utan att vika undan.
— Säg det där en gång till.
— Va?
— Upprepa det. Långsamt.
Då såg jag att han förstod.
Och han blev tyst.
Jag tog upp mobilen ur väskan.
— Vill ni veta varför jag gjorde det?
Maria sänkte blicken.
Hon visste.
Det syntes direkt.
Jag låste upp telefonen, öppnade bilden jag hade sparat och läste högt:
— ”Säg absolut ingenting till Anna ännu om att lägenheten ska stå på Sofias namn. När pengarna väl är överförda är det för sent för henne att dra sig ur.”
Tystnaden som följde kändes nästan overklig.
Sofia stirrade på sin mamma.
Erik slöt ögonen.
Marias ansikte blev kritvitt.
— Har du snokat i våra meddelanden?
— Nej. Ditt meddelande låg öppet på min mans dator. Mitt i mitt eget kök.
— Det gav dig ändå ingen rätt att…
Jag avbröt henne.
— Men ni hade rätt att ta 800 000 kronor från mig medan ni låtsades att jag skulle gå in i en gemensam investering?
— Ingen tänkte stjäla från dig!
— Vad kallar du det då, när någon lurar till sig mina pengar under falska förespeglingar för att köpa en lägenhet i en annan persons namn?
Maria svarade inte.
Då sa Sofia lågt:
— Mamma sa att Anna hade gått med på det.
Jag såg på henne.
För första gången den kvällen verkade hon faktiskt osäker.
— Nej, Sofia. Jag har inte gått med på det.
Hon vände sig mot Erik.
— Och du?
Erik teg.
Det räckte som svar.
Jag reste mig också.
— Det blir ingen överföring i morgon.
Maria hittade plötsligt tillbaka till sin röst.
— Då förlorar vi handpenningen!
— Vilken handpenning?
Tystnaden föll igen.
I samma ögonblick förstod jag att det fanns mer.
— Vilken handpenning, Erik?
Han drog handen över ansiktet.
— Hundratusen kronor.
Det knep till i bröstet på mig.
— Har ni redan betalat hundratusen kronor?
— Mamma skulle lägga ut.
Jag vände blicken mot Maria.
Hon såg bort.
— Och var det verkligen hon som lade ut dem?
Erik sa ingenting.
Då förstod jag.
— Nej…
Han drog ett djupt andetag.
— Jag tog dem från vårt gemensamma konto.
Den här gången blev jag inte ens arg.
Det var bara som om något inom mig gick sönder.
Vårt gemensamma konto var till för bostadskostnader, räkningar, renoveringar och allt som hörde hushållet till.
Inte för att han i hemlighet skulle köpa en lägenhet åt sin syster.
— Hundratusen kronor, upprepade jag.
— Jag hade tänkt sätta tillbaka dem senare…
— Efter att du hade tagit mina 800 000 kronor också?
— Anna, det är inte så.
— Det är exakt så.
Maria försökte lägga sig i.
— Erik ville bara hjälpa sin syster!
Jag tog på mig kappan.
— Då får han hjälpa henne med sina egna pengar.
Erik kom fram till mig.
— Vart ska du gå?
Jag såg länge på honom.
— Hem.
— Men vi bor ju tillsammans.
— Ja. I min lägenhet. Den där lägenheten som din mamma tycker att jag redan har och som ni tydligen anser är ett fullgott skäl för att använda mina pengar till att ge din syster ett eget hem.
Han bleknade.
Maria tog ett steg mot mig.
— Du tänker väl inte förstöra ditt äktenskap på grund av pengar?
Jag stannade vid dörren.
— Det här handlar inte om pengar.
Jag höjde mobilen som fortfarande låg i min hand.
— Det handlar om lögner.
Sedan såg jag på Erik.
— I morgon bitti sätter du tillbaka de 100 000 kronorna på vårt gemensamma konto.
— De finns inte kvar.
— Då får du lösa det.
— Anna…
— När du ville komma åt mina pengar lyckades du hitta en lösning. Nu får du hitta en för hur du ska betala tillbaka.
Jag lämnade huset.
Erik kom hem två timmar senare.