Först försökte han få det att låta som om alltihop hade blivit uppförstorat.
Sedan kom ursäkterna.
Till slut sa han att han hade känt sig ”sliten mellan sin mamma och mig”.
Det var kanske just den meningen som gjorde mest ont.
För den betydde att han, efter sju års äktenskap, fortfarande såg mig som någon som stod på motsatt sida från hans familj.
Jag bad honom sova i gästrummet.
Morgonen därpå ringde han sin bank.
Han sålde av en del av sina privata placeringar och förde tillbaka de 100 000 kronorna till vårt gemensamma konto.
Maria hörde däremot inte av sig.
Inte på fyra hela dagar.
Sedan, på söndagskvällen, ringde min telefon.
— På grund av dig förlorar vi lägenheten, sa hon utan minsta hälsningsfras.
— Nej.
— Vad menar du?
— Ni förlorar en lägenhet som ni hade tänkt köpa med mina pengar.
— Sofia har ingenstans att ta vägen!
— Hon bor just nu i en hyrd tvåa.
— Det är inte samma sak!
— Då får du hjälpa henne att köpa.
— Det har jag inte råd med!
Jag var tyst ett par sekunder.
Sedan svarade jag:
— Inte jag heller.
— Du sa ju precis att du har 800 000 kronor!
— Jag har 800 000 kronor till mina egna planer. Inte till dina.
Hon lade på.
Två veckor senare hävdes köpeavtalet.
En del av handpenningen som hade betalats till byggbolaget gick förlorad.
Den förlusten tog Erik personligen på sig.
Men mellan oss blev ingenting som vanligt igen bara för att pengarna var tillbaka.
Jag bad om att vi skulle bo isär ett tag.
Inte för att han hade velat hjälpa sin syster.
Det hade jag kunnat förstå.
Det jag inte kunde acceptera var att han hade varit beredd att ljuga för mig för att komma åt mina pengar.
I nästan tre månader bodde han i en liten hyreslägenhet nära sitt arbete.
Vi pratade.
Väldigt mycket.
Ibland lugnt.
Ibland inte alls särskilt lugnt.
Till sist erkände han något som jag egentligen redan hade förstått för länge sedan.
Hela sitt liv hade han lärt sig att ge efter för sin mamma.
Maria bestämde.
Erik utförde.
Och när jag kom in i hans liv hade han aldrig på allvar brutit det mönstret.
Han hade bara försökt hålla båda sidor nöjda.
Den här gången hade det nästan kostat honom hans äktenskap.
Sex månader senare flyttade Erik hem igen.
Men på mina villkor.
Våra privata konton skulle förbli helt separata.
Det gemensamma kontot fick bara användas till utgifter som vi båda hade godkänt.
Ingen av oss fick föra över större summor utan den andres uttryckliga samtycke.
Och viktigast av allt: inga ekonomiska beslut som rörde hans familj fick någonsin mer fattas i mitt namn.
Maria kallade reglerna ”förnedrande”.
Jag svarade att hon inte behövde tycka om dem.
Hon behövde bara respektera dem.
Sofia köpte till slut en betydligt mindre lägenhet året därpå.
Med sin egen kontantinsats.
Med sitt eget lån.
Och märkligt nog, när hon plötsligt själv skulle betala av på det där lånet varje månad i tjugofem år, var hon inte längre lika förtjust i tanken på att ”man inte räknar pengar inom familjen”.
En söndag, nästan ett år efter den där ökända kvällen, var vi hemma hos Maria igen.
Vid något tillfälle gled samtalet in på bostäder.
Min svärmor suckade och såg på Sofia.
— Nåja, nu har ni åtminstone varsin egen lägenhet.
Sedan vände hon blicken mot mig.
— I slutändan ordnade sig allt ändå.
Jag betraktade henne i några sekunder.
Sedan log jag.
— Ja.
Jag tog en klunk av kaffet.
— Särskilt eftersom alla betalade för sitt eget.
Erik fick anstränga sig för att inte le.
Sofia sänkte blicken ner mot tallriken.
Och Maria sa inte ett ord till.
För första gången sedan jag lärde känna henne verkade hon förstå en mycket enkel regel:
Bara för att jag har något betyder det inte att jag är skyldig att betala för det andra tycker att de har rätt till.
Och min tystnad skulle aldrig mer misstas för ett medgivande.