— Öppna grinden! Anna är här vilken minut som helst med sin man och barnen!
Min svärmors röst skar genom trädgården med en sådan självklar befallande ton att jag först trodde att jag hade hört fel.
Jag stod kvar på terrassen med kaffekoppen mellan händerna.
— Förlåt?
Maria brydde sig inte ens om att se åt mitt håll. Hon stod vid ytterdörren med mobilen i handen och viftade otåligt åt min man.
— Erik, vad står du och väntar på? Gå och öppna grinden. Din syster ringde nyss. De är här om fem minuter.
Erik tappade färgen i ansiktet. Och just den minen fick mig att förstå att det här inte var något plötsligt infall.
Han visste redan.
Jag satte långsamt ner koppen på bordet.
— Erik.
Han undvek min blick.
— Sara, vi pratar om det senare.
— Nej. Vi pratar om det nu. Varför kommer din syster hit med sin man och sina barn?
Maria drog en överdrivet tung suck.
— Men kära nån, Sara, måste du göra drama av precis allting?
Jag vände mig mot henne.
Min svärmor hade bara bott hos oss i fyra dagar.
Hon hade dykt upp med förklaringen att hon behövde stanna ”knappt en vecka” eftersom hennes lägenhet renoverades.
Jag hade sagt ja.
Hon var trots allt Eriks mamma, och även om vårt förhållande aldrig hade varit särskilt varmt ville jag inte starta bråk i onödan.
Men från den stund Maria klev över tröskeln hade hon uppfört sig som om huset tillhörde henne.
Redan första dagen flyttade hon om allt porslin i köket.
Dag två bestämde hon att gardinerna i vardagsrummet var ”alldeles för mörka” och tog ner dem utan att fråga mig.
Den tredje dagen bjöd hon hem två väninnor på lunch.
Och samma morgon hade hon börjat klaga på vårt gästrum, eftersom det enligt henne ”inte var lämpligt för att inhysa en hel familj”.
Då hade jag inte förstått vad hon syftade på.
Nu gjorde jag det.
— Jag ställer en mycket enkel fråga, sa jag. Varför är Anna på väg hit med hela sin familj?
Maria stoppade ner telefonen i väskan.
— Därför att de ska stanna här.
Under några sekunder hördes ingenting annat än löven som prasslade i vinden.
— Vad sa du?
— De ska bo här, upprepade hon, som om hon förklarade något självklart för ett barn. Anna, hennes man och de två små.
Jag såg på Erik.
— Hur länge?
Han drog handen över nacken.
— Sara…
— Hur länge?
Maria svarade i hans ställe.
— Tills de har ordnat upp sina problem.
— Vilka problem?
— Det handlar om deras bostad.
Jag rynkade pannan.
— Vad har hänt med deras lägenhet?
— De måste flytta ut före månadens slut.
Min blick gled mot grinden.
— Men det är ju redan den tjugofemte.
Maria log svagt.
— Precis.
Och då föll allt på plats.
De var inte på väg hit för att hälsa på.
De kom med sina saker.
— Och exakt var har du tänkt att de ska få plats?
Min svärmor gjorde en svepande gest mot vårt hus.
— Här, förstås.
Ett kort skratt slapp ur mig.
Inte för att något var roligt.
Det var ett sådant där spänt, nervöst skratt som tränger sig fram när situationen är så orimlig att hjärnan behöver några sekunder för att över huvud taget ta in den.
— Nej.
Marias leende försvann.
— Vad menar du med nej?
— De ska inte bo här.
— Sara, hon är min dotter!
— Det vet jag.
— Hon går igenom en svår period.
— Det beklagar jag.
— Då förstår jag inte vad ditt problem är.
— Mitt problem är att det här är mitt hem, och ingen har frågat mig.
Maria lade armarna i kors.
— Det är min sons hem också.
Jag vände blicken mot Erik.
Han såg ner i marken.
Den lilla rörelsen gav mig svaret på en fråga jag ännu inte ens hade hunnit ställa.
— Du kände till det här.
— Sara, lyssna…
— Hur länge har du vetat?
— Mamma pratade med mig om det för några dagar sedan.
— För några dagar sedan?
Maria avbröt genast.
— Överdriv inte. De behövde bara någonstans att ta vägen ett tag, och Erik sa ja.