Det gick som en isande stöt genom kroppen.
— Du sa ja?
Erik tog ett steg närmare mig.
— Jag hade tänkt prata med dig om det.
— När då? Efter att deras väskor redan stod inne i mitt sovrum?
— Det handlar bara om några månader.
— Några månader?
— Kanske två. Tre, högst.
Maria viftade lätt med handen, som om det gällde något obetydligt.
— Eller sex. Det får vi se.
Jag stirrade på henne.
Där gjorde hon sitt första riktiga misstag.
Hon avslöjade för mycket, för snabbt.
— Sex månader?
— Och vad skulle det göra? fräste hon tillbaka. — Ni har fem sovrum. Huset är enormt. Du tänker väl inte låta barn stå ute på gatan när ni har mer än tillräckligt med plats?
Formuleringen var noga vald.
Hon försökte placera mig i rollen som den hjärtlösa, den som nekade en familj tak över huvudet.
Men Maria visste inte allt.
Det fanns något Erik, av någon anledning, uppenbarligen aldrig hade förklarat för henne ordentligt.
Det här huset var inte ”vårt”.
Det var mitt.
Jag hade köpt det tre år innan jag ens träffade Erik, med pengar jag själv sparat ihop och med en del av arvet efter min mormor.
Erik bodde här tillsammans med mig, ja.
Men hans namn hade aldrig stått på lagfarten.
Mellan oss hade det aldrig varit ett problem.
Inte förrän den här dagen.
Plötsligt skar en biltuta genom luften.
Marias ansikte ljusnade genast.
— Nu är de här!
Hon skyndade sig mot grinden.
— Erik! Öppna åt dem!
— Öppna ingenting, sa jag.
Min man stannade tvärt.
Maria vände sig långsamt om mot mig.
— Vad sa du?
— Jag sa att grinden förblir stängd.
— Det där menar du inte.
En ny signal från tutan hördes utifrån.
Sedan kom en kvinnlig röst på andra sidan grinden.
— Mamma!
Det var Anna.
Maria gick mot mig med hårdnande drag.
— Sara, förödmjuka mig inte inför min dotter.
— Då borde du inte ha bjudit in henne att bo i mitt hus utan att fråga mig först.
— Det här är Eriks hus också!
— Nej.
Erik slöt ögonen.
Maria blinkade till.
— Vad menar du?
— Huset tillhör inte Erik.
En märklig tystnad föll över oss.
— Vad är det för dumheter du står och säger?
Jag gick in i vardagsrummet.
Maria följde efter mig.
— Jag pratar med dig!
Jag drog ut en låda i skrivbordet och tog fram en mapp.
Erik visste exakt vad som låg i den.
Därför sa han inte ett ord.
Jag gick tillbaka ut på terrassen och lade mappen på bordet framför Maria.
— Läs.
Hon rörde den inte ens.
— Jag behöver inte läsa någonting.
— Då säger jag det tydligt. Jag köpte det här huset innan jag gifte mig med din son. Det står enbart i mitt namn.
Något i hennes ansikte förändrades.
Bara lite.
Men jag såg det.
— Det spelar ingen roll, sa hon till slut. — Erik är din man.
— Jo, det spelar väldigt stor roll när någon bestämmer vilka som ska flytta in här i ett halvår.
— Det är hans syster vi pratar om!
— Och det är mitt hus jag pratar om.
I samma ögonblick tutade Anna igen.
Maria tappade tålamodet.
— Erik, öppna grinden nu.
Min man rörde sig ett steg framåt.
— Erik, sa jag lugnt, om du öppnar den där grinden så att de kan bära in sina saker, trots att jag precis har sagt klart och tydligt att jag inte godkänner att de flyttar in här, då har vi ett betydligt större problem än ett familjegräl.
Han stannade.
Maria såg på honom med förorättad vrede.
— Tänker du verkligen låta din fru behandla din mamma på det här sättet?
Erik drog in luft djupt.
— Mamma… du borde ha pratat med Sara först.
— Men du gick ju med på det!
— Jag sa att jag skulle ta upp det med henne.
Maria tystnade.
Det där var nytt för henne.
— Vad?
— Jag sa att jag skulle fråga. Jag sa aldrig att du kunde meddela Anna att hon och hela hennes bohag kunde flytta hit.
Marias kinder blossade röda.
— Ljug inte för mig!
— Jag ljuger inte.
Just då började någon banka hårt på grinden.
— Mamma! ropade Anna. — Bilen är fullpackad! Öppna!
Maria pekade på mig.
— Du ska öppna den där grinden.
— Nej.
— Sara…
— Nej.
— Mina barnbarn står där ute!
— De får gärna komma in som gäster. De kan dricka kaffe med oss, äta något och vila en stund. Men resväskorna får ligga kvar i bilen.