Maria såg på mig som om jag hade förolämpat henne personligen.
— Och sedan då?
— Sedan får de hitta någonstans att bo.
— De har inte råd med en ny hyra!
— Då får vi tillsammans försöka komma fram till en riktig lösning.
— Jag har redan hittat en lösning!
— Nej, Maria. Du har hittat mitt hus.
Erik lyfte blicken.
För första gången sedan samtalet hade börjat såg han mig rakt i ögonen. Jag tror att det var just då det gick upp för honom vad allt egentligen handlade om.
Hans mamma hade inte bett om hjälp.
Hon hade fattat beslut åt oss.
Och hon hade gjort det i flera år.
På jularna bestämde hon var vi skulle äta middag. På somrarna talade hon om när vi borde komma och hälsa på. När vi bytte bil hade hon förstås starka åsikter om vilken modell som passade oss bäst. När jag renoverade köket dök hon upp med en katalog under armen och meddelade vilka möbler vi hade ”valt”.
Det hade alltid varit små intrång, små övertramp, skickligt förklädda till omtanke och goda råd.
Men den här gången hade hon gått alldeles för långt.
Till slut gick jag ändå fram och öppnade grinden.
Anna stod där tillsammans med sin man Lars och deras två barn.
Bakom dem stod inte en vanlig bil.
Där stod en flyttbil.
En hel skåpbil, packad ända upp till taket med kartonger, väskor, leksaker och isärskruvade möbler.
I samma sekund försvann den sista lilla osäkerheten jag hade burit på.
Anna klev ur med ett stort leende.
— Äntligen!
Hon kom mot mig med utsträckta armar för att krama mig.
— Sara, du anar inte hur tacksamma vi är!
Jag tog ett försiktigt steg bakåt.
— Tacksamma för vad?
Leendet stelnade på hennes ansikte.
— Ja… för att vi får bo här.
Hon kastade en blick mot sin mamma.
Maria sa ingenting.
— Jag har inte gått med på någonting, svarade jag.
Annas ögon vidgades.
— Va?
— Din mamma bjöd hit er utan att först prata med mig.
Lars sänkte långsamt kartongen han höll i händerna.
— Maria sa att allt var ordnat.
Jag vände blicken mot min svärmor.
Det var hennes andra stora misstag.
Hon hade ljugit för sin egen dotter också.
— Ingenting var ordnat.
Anna snodde runt mot Erik.
— Har du inte pratat med Sara?
— Nej, erkände han lågt.
— Men mamma sa…
— För att jag visste att Sara skulle säga ja till slut! utbrast Maria.
Ingen svarade.
Till och med barnen blev tysta.
Marias andetag kom snabbt och häftigt.
— Vet ni vad? Jag är så trött på att den här kvinnan beter sig som om hon vore en främling i vår familj!
Orden träffade hårt.
Men samtidigt gjorde de allting glasklart.
— Maria, du har varit hemma hos mig i fyra dagar. Under den tiden har du möblerat om mitt kök, tagit ner mina gardiner och nu försöker du dessutom bestämma vilka som ska bo här. Kanske är problemet inte att jag behandlar någon som en främling. Kanske är problemet att du inte respekterar några gränser.
— Jag är Eriks mamma!
— Och jag är hans fru. Inte hans anställda. Och definitivt inte föreståndare för något familjehotell.
Anna slog ner blicken.
Lars såg ut som om han helst ville sjunka genom marken.
Sedan hände något jag inte hade väntat mig.
Anna tog till orda.
— Mamma… visste Sara verkligen ingenting om det här?
Maria pressade ihop läpparna.
— Hon behövde inte göra en sådan scen av saken.
— Det var inte det jag frågade.
Tystnaden blev tung.
— Visste hon om det eller inte?
— Jag hade tänkt prata med henne.
Anna slöt ögonen.
— Herregud…
— Jag gjorde det för er skull!
— Men du sa att hon skulle bli glad att vi kom!
Maria svarade inte.
Då vände sig Anna mot mig.
— Sara, jag är verkligen ledsen.
Hennes röst hade förändrats helt.
— Om jag hade vetat att ingen ens hade frågat dig, skulle jag aldrig ha kommit hit med alla våra saker.
— Jag vet.
Och jag menade det.
Min ilska var inte riktad mot henne.
Den var riktad mot Maria.
Lars tog ett steg närmare.
— Vi kan leta upp ett hotell för natten.
— Det behövs inte, svarade jag. Barnen är trötta. Ni kan stanna här i natt.
Ett segervisst leende spred sig genast över Marias ansikte.
— Ser du? Jag visste att…
Jag höjde handen och avbröt henne.
— En enda natt.