— Om du arbetar hemifrån betyder det att du har tid över, slog min svärmor Anna fast medan hon ställde ner kaffekoppen på bordet. — Efter lunch åker du hem till min dotter och städar åt henne.
I några sekunder var jag säker på att jag hade hört fel.
Jag lyfte långsamt fingrarna från tangentbordet och såg på Anna. Vi satt i mitt kök. Framför mig stod min öppna laptop, hörlurarna låg bredvid anteckningsboken och på skärmen syntes redan inbjudan till ett videomöte som skulle börja om tolv minuter.
— Ursäkta? sa jag.
Anna suckade, som om det irriterade henne att behöva upprepa något så självklart.
— Jag sa att du ska gå till Kristina efter lunch. Hon behöver hjälp med städningen.
Jag kastade en blick på klockan.
Den var 11.48.
— Anna, jag jobbar.
Min svärmor gjorde en hånfull liten gest mot datorn.
— Men Maria, snälla nån. Du sitter ju hemma.
Jag pressade ihop läpparna.
I fyra år hade jag arbetat som projektledare på en designbyrå. Två år tidigare hade företaget avvecklat sitt fysiska kontor, och nästan alla anställda hade gått över till distansarbete.
Jag hade möten, kunder, rapporter, deadlines och fasta arbetstider — precis som vilken annan person som helst som varje morgon går till ett kontor.
Men för Anna betydde det ingenting. I hennes ögon var jag tillgänglig så länge jag inte lämnade huset klockan åtta på morgonen med en väska över axeln.
Tillgänglig för att ta emot paket. Tillgänglig för att vänta in hantverkare.
Tillgänglig för att köra henne till läkaren. Tillgänglig för att handla mat.
Tillgänglig för att laga rätter till familjesammankomster.
Och nu verkade jag dessutom vara tillgänglig för att städa hennes dotters lägenhet.
— Jag kan inte åka, sa jag. — Jag har två möten i eftermiddag och ett projekt som måste vara inlämnat före sex.
Anna rynkade pannan.
— Kan du inte göra det i kväll?
Jag mötte hennes blick utan att vika undan.
— Nej.
— Du har verkligen blivit väldigt besvärlig på sistone.
Jag vände mig tillbaka mot datorn.
— Det här har ingenting med mitt humör att göra. Det handlar om mitt arbete.
— Jag ber dig inte resa genom halva landet, fräste hon. — Kristina bor femton minuter härifrån.
— Jag skulle inte åka även om hon bodde en trappa upp.
Anna stelnade till.
— Vad sa du?
Just då kom min man Erik in i köket.
Han hade varit i sovrummet och letat efter några papper, och när han klev in rättade han till klockan på handleden.
— Vad är det som händer?
Anna vände sig genast mot honom.
— Din fru säger att hon vägrar hjälpa din syster.
Jag slöt ögonen ett kort ögonblick.
Naturligtvis.
Hon hade lyckats vrida allt till sin egen fördel.
Plötsligt handlade det inte längre om att Anna helt på egen hand hade bestämt att jag skulle avbryta min arbetsdag för att städa någon annans bostad.
Nu var jag bara ”kvinnan som inte ville hjälpa till”.
— Det var inte vad jag sa, svarade jag.
— Då går du dit, sa Anna.
— Nej.
Erik såg på mig.
— Maria, vad är det egentligen som har hänt?
— Din mamma har precis informerat mig om att jag efter lunch ska åka hem till Kristina och städa, eftersom hon anser att jag har gott om tid bara för att jag arbetar hemifrån.
Erik öppnade munnen.
Sedan vände han blicken mot sin mor.