— Mamma…
För en sekund hann jag tro att han faktiskt skulle ställa sig på min sida.
Men Anna lät honom inte ens avsluta.
— Vadå? Kristina är helt slutkörd. Hon har massor på jobbet.
Ett leende ryckte till i mungipan på mig, fast det inte fanns något roligt i situationen.
— Kristina har massor på jobbet?
— Ja, precis.
— Och därför ska jag pausa mitt eget arbete?
— Nu överdriver du. Du är ju ändå hemma.
Där var den igen.
Du är ju hemma.
Som om min lön bara trollades fram på kontot av sig själv.
Som om jag inte hade kunder som väntade på svar.
Som om de åtta, ibland nio, timmar jag satt framför skärmen varje dag bara var någon liten hobby jag ägnade mig åt mellan tvätten och kaffet.
Erik drog handen över pannan.
— Maria, du kanske kan åka dit en stund när du är klar…
Jag vände långsamt huvudet mot honom.
— Klar med vad?
— Med jobbet.
— Jag arbetar till sex.
— Då kan du väl åka efteråt.
Jag skrattade lågt.
Inte för att jag tyckte att det var komiskt.
Utan för att något blev obehagligt tydligt just då.
Det var uppenbarligen inte bara min svärmor som betraktade min tid som mindre värd.
— Perfekt, sa jag.
Erik såg genast lättad ut.
Anna log, nöjd och självsäker.
— Jag visste att du skulle ta ditt förnuft till fånga till slut.
— Jag var inte färdig.
Leendet försvann från hennes ansikte.
Jag fällde ner locket på datorn. Mitt möte skulle börja snart, och jag ville få ett slut på det här innan dess.
— Jag kan åka hem till Kristina efter jobbet, sa jag. På ett villkor.
— Vilket villkor? frågade Erik.
— I morgon åker du hem till min bror och städar hans badrum, kök och fönster.
Erik stirrade på mig som om jag plötsligt hade börjat prata ett språk han aldrig hört förut.
— Va?
— Min bror arbetar också mycket. Han skulle säkert uppskatta lite hjälp.
— Maria, jag jobbar faktiskt också.
— Just det.
Tystnaden lade sig tungt mellan oss.
Det var Anna som bröt den först.
— Det där är inte samma sak.
— Varför inte?
— För att Erik går till sitt arbete.
Jag lutade mig bakåt i stolen.
— Jag förstår.
Det var som om hon först då insåg vad hon själv hade sagt.
— Jag menade inte så…
— Jo, Anna. Det var exakt så du menade.
Erik höjde händerna i en medlande gest.
— Vi behöver inte göra en stor sak av det här.
— Jag gör ingen stor sak. Jag försöker bara reda ut något som ni två tydligen har svårt att förstå.
Jag såg först på min man och sedan på hans mamma.
— Mellan nio på morgonen och sex på kvällen är vår lägenhet också min arbetsplats. Att mitt skrivbord råkar stå fem meter från kylskåpet betyder inte att jag är ledig.
Anna reste sig upp.
— Förr i tiden kunde kvinnor arbeta, sköta hemmet och hjälpa sin familj utan att förvandla allt till ett problem.
— Då klarar Kristina säkert det också.
Min svärmor blev tyst.
— Eller gäller den regeln bara mig?
— Kristina har två barn.
— Som är i skolan till fyra i eftermiddag.
— Hon är trött.
— Det är jag också.
— Hon är din svägerska.
— Precis. Jag är hennes svägerska, inte hennes städhjälp.
Något hårdnade i Annas ansikte.
— Du behöver faktiskt inte tala till mig på det där sättet.
— Och du behöver inte komma in i mitt hem och bestämma över min eftermiddag utan att ens fråga mig först.
Erik försökte igen.
— Maria…
— Nej, Erik. Den här gången tänker jag prata klart.
Jag reste mig upp.
I flera år hade jag gjort allt jag kunde för att undvika bråk. När Anna ringde klockan tio på förmiddagen och bad mig hämta ut hennes medicin, gjorde jag det.
När hon behövde någon som kunde sitta i hennes lägenhet och vänta på en rörmokare, flyttade jag på mina möten.