— Jag ville bara hjälpa Kristina.
— Med dina pengar, eller med mina?
Han sa ingenting.
Och just den tystnaden var svar nog.
— Vi har ett gemensamt konto för räkningar och sådant som hör hemmet till, sa jag. — Resten av mina pengar är mina. Vill du ge din syster 150 000 kronor ur dina egna besparingar, så får du förstås göra det.
— Jag har inte 150 000 kronor.
— Då har du heller inget att ge bort.
Erik såg på mig.
För första gången verkade det gå upp för honom att det här inte bara handlade om hans mamma.
Det handlade om gränser.
— Förlåt, sa han till slut.
Jag lät svaret dröja.
— Ett förlåt räcker inte för mig.
— Vad vill du att jag ska göra då?
— Jag vill att det aldrig händer igen.
— Det ska det inte.
— Och i morgon ringer du både din mamma och Kristina medan jag är med. Du säger tydligt att vi inte kommer att betala för Kristinas bostad. Och du säger också att ingen har rätt att boka upp min arbetstid utan att först fråga mig.
Erik nickade.
Nästa dag ringde han faktiskt.
Anna lät stel och avvaktande.
Kristina däremot blev genuint förvånad.
— 150 000 kronor? sa hon. — Jag har aldrig bett er om 150 000 kronor.
Erik och jag såg på varandra.
— Har mamma sagt att jag behöver de pengarna? fortsatte Kristina.
Och där föll ännu en bit på plats.
Anna hade fattat beslut åt oss allihop.
Åt mig.
Åt Erik.
Till och med åt sin egen dotter.
Kristina hade visserligen nämnt någon gång att hon längre fram skulle vilja flytta till en större lägenhet, men hon hade aldrig bett oss om pengar.
Och hon hade definitivt inte bett mig komma hem till henne och städa.
— Städa? upprepade Kristina när jag berättade det. — Maria, jag anlitade en städhjälp i går. Hon ska komma två gånger i månaden. Mamma visste mycket väl att jag inte behövde någon hjälp.
Jag kände ilskan och lättnaden komma samtidigt.
Allt det här hade egentligen inte handlat om Kristina.
Det hade aldrig gjort det.
Det handlade om att Anna ville visa att hon fortfarande kunde styra över oss. Att hon fortfarande var den som bestämde.
Senare samma eftermiddag ringde min svärmor.
— Jag tror att vi missförstod varandra i går, började hon.
— Nej, svarade jag. — Jag tror tvärtom att vi förstod varandra väldigt väl.
— Jag försökte bara hjälpa till.
— Då frågar du först nästa gång.
Det blev tyst i luren.
— Jag tycker inte om tonen du använder mot mig.
— Och jag tycker inte om att du tar dig rätten att disponera över min tid och mina pengar.
Ännu en tystnad följde.
Den här gången var den längre.
— Jag antar att vi får vänja oss vid några nya regler, sa hon till sist.
— Ja.
Jag kastade en blick på min laptop.
Klockan var 14.03. Om två minuter började nästa möte.
— Förresten, Anna, jag måste lägga på nu.
— Har du möte igen?
Jag log svagt.
— Ja. Jag arbetar.
Sedan avslutade jag samtalet.
Från och med den dagen dök Anna aldrig mer upp oanmäld under min arbetstid.
Erik slutade dela detaljer om vår ekonomi med henne.
Och Kristina och jag började prata direkt med varandra, utan att någon annan placerade sig emellan och förvrängde allt.
Men den största förändringen var ändå en annan.
Jag slutade förklara mig.
För att någon arbetar hemifrån betyder det inte att hon är ledig.
Och att man tillhör en familj betyder inte att man måste lyda bara för att någon annan har bestämt sig för att ens tid är mindre värd.