— Din fräcka parasit! Det enda du kan är att slösa bort min sons pengar!
Min svärmor kastade orden rakt i ansiktet på mig inför hela släkten. Hon gjorde inte ens ett försök att sänka rösten eller linda in förolämpningen. Från andra sidan middagsbordet nästan ropade hon, med en sådan uppriktig indignation i ansiktet att någon som inte kände till vår situation lätt hade kunnat tro att jag i åratal systematiskt tömt hennes stackars sons bankkonto.
Jag lade långsamt ner gaffeln på tallriken.
Det var söndag. Vi hade bjudit hem min mans syster, hennes man och två kusiner som var på besök i stan några dagar.
Min svärmor, Anna, hade hela eftermiddagen stuckit mig med små giftiga kommentarer. Först nämnde hon att min klänning ”säkert inte hade varit billig”.
Sedan ville hon veta vad de nya gardinerna i vardagsrummet hade kostat.
När hon senare fick syn på den nya kaffemaskinen i köket drog hon en lång, teatralisk suck.
— Vissa människor klarar tydligen inte av att leva utan att hela tiden köpa något nytt.
Jag bestämde mig för att inte svara.
För Eriks skull.
Min man satt bredvid mig, och varje gång hans mor fällde en ny syrlig replik rörde han försiktigt vid mitt knä under bordet.
Som om han tyst vädjade:
”Säg inget.”
”Låt det vara.”
”Du vet hur mamma är.”
Ja.
Efter elva års äktenskap visste jag mycket väl hur Anna var.
Men hon kände också mig.
Och hon var fullständigt övertygad om att jag alltid skulle tiga.
Ända fram till just den här söndagen.
— Vad var det ni sa nyss? frågade jag.
Anna höjde på ögonbrynen.
— Bara det som alla redan vet.
Eriks syster slutade skära i köttet.
Hennes man sänkte blicken mot tallriken.
De två kusinerna blev knäpptysta.
Erik började skruva på sig bredvid mig.
— Mamma…
— Vadå? avbröt Anna skarpt. — Får man inte säga sanningen längre?
Hon såg mig rakt i ögonen.
— Min son arbetar från morgon till kväll, medan du bara gör av med hans pengar. Kläder, möbler, restauranger, en massa saker till huset… Du måste alltid ha något nytt.
Jag kände återigen Eriks hand mot mitt knä.
Den här gången sköt jag bort den.
— Anna, sade jag lugnt, har ni egentligen någon aning om hur mycket er son tjänar?
Frågan fick henne tydligt ur balans.
— Tillräckligt för att försörja det här hemmet.
— Det var inte vad jag frågade. Jag frågade om ni vet exakt hur mycket han tjänar.
— Vad spelar den exakta summan för roll?
Jag log svagt.
— Ganska stor roll, när ni inför sex personer påstår att jag lever på hans pengar.
Erik drog en tung suck.
— Maria, snälla…
Jag vände blicken mot honom.
— Nej. Inte den här gången.
Anna skrattade hånfullt.
— Jaså, minsann. Nu blev madame sårad.
— Jag är inte sårad.
Jag reste mig upp.
— Jag har bara fått nog.
— Nog av vad? frågade hon. — Av att shoppa?
En pinsam tystnad föll över bordet.
Eriks syster sade lågt:
— Mamma, nu kanske du faktiskt borde sluta.
Men vid det laget hade Anna redan fått upp farten, och hon såg inte ut att tänka hejda sig.