— När jag var i din ålder arbetade jag, uppfostrade två barn och skötte ett helt hem. Jag hade inte tid att sitta på kaféer eller köpa nya kläder varannan vecka.
Jag satt tyst och såg på henne i några sekunder.
Sedan nickade jag långsamt.
— Utmärkt.
Anna spärrade upp ögonen.
— Vad menar du?
— Då tar vi och kontrollerar saken.
Jag lämnade matsalen.
Erik var genast på fötter och följde efter mig.
— Maria, vad håller du på med?
Jag gick in i arbetsrummet och startade datorn.
— Precis det som din mamma just har tvingat fram.
— Hon har inte tvingat dig till någonting.
— Hon påstår att jag lever på dina pengar. Då ska vi se hur mycket av dem jag faktiskt använder.
Erik stängde dörren bakom oss.
— Du behöver inte bevisa något för henne.
Jag vände mig om och såg på honom.
— Det är exakt det som är problemet.
— Vad då?
— I flera år har jag låtit bli att bevisa någonting, för jag tänkte som du. Att jag inte behövde förklara mig. Under tiden har din mamma använt min tystnad till att bygga upp sin egen version av verkligheten.
Erik drog handen över ansiktet.
— Du vet ju att hon överdriver.
— Överdriver?
Jag stirrade på honom.
— För tre månader sedan sa hon inför din syster att det var du som hade betalat bilen.
— Ja…
— Bilen står i mitt namn. Och det var jag som betalade den.
Erik svarade inte.
— Vid jul berättade hon för alla att köksrenoveringen var din förtjänst.
— Maria…
— Den betalades med min årsbonus.
— Jag vet.
— Förra sommaren påstod hon att mina föräldrar bara kunde bo på det där hotellet tack vare dig.
— Jag vet att det inte var så.
— Du vet det. Jag vet det. Men du rättar henne aldrig.
Erik sänkte blicken.
Och just då gick något upp för mig.
Det hade aldrig bara handlat om Anna.
Hans tystnad hade varit en del av det hela.
Jag loggade in på vår internetbank, laddade ner flera underlag och skrev ut sida efter sida.
Erik såg mot skrivaren.
— Tänker du verkligen göra det här?
— Ja.
Med en mapp i handen gick jag tillbaka till matsalen.
Anna satt kvar på samma plats.
När hon fick syn på mig log hon belåtet.
— Har du lugnat ner dig nu?
Jag satte mig.
— Vi har inte ens börjat.
Jag lade mappen på bordet.
— Nyss sa du att jag inte kan något annat än att göra av med din sons pengar.
— För att det är sant.
Jag öppnade mappen.
— Då tittar vi på kontoutdragen. Eller vill du skämmas redan nu för det du just sa?
Leendet försvann från hennes ansikte.
— Vilka kontoutdrag?
— Våra.
Erik satte sig långsamt bredvid mig igen.
Ingen vid bordet yttrade ett ord.
Jag tog fram det första bladet.
— Från det här kontot betalas vårt bolån.
Jag sköt pappret mot Anna.
— Under det senaste året har sextioåtta procent av inbetalningarna kommit från mig.
Anna rynkade pannan.
— Det där bevisar ingenting.
Jag lyfte fram nästa sida.
— El, vatten, internet, försäkring och övriga hushållskostnader. Allt dras från mitt konto.