Jag lade fram ännu ett papper.
— Köksrenoveringen som du påstod att Erik hade bekostat gick på nittiofemtusen kronor. Överföringen gjordes från mitt konto.
Jag tog nästa blad.
— Bilen. Handpenningen var hundratrettio tusen kronor. Den kom från mig.
Ännu ett papper hamnade ovanpå de andra.
— Vår semester förra året. Flygbiljetterna och hotellet. Det betalade också jag.
Anna stirrade stelt på dokumenten framför sig, men hon rörde dem inte.
— Ja, men Erik betalar ju också saker.
— Självklart gör han det.
Jag vände blicken mot min man.
— Jag har aldrig sagt något annat.
Sedan såg jag åter på Anna.
— Vi är gifta. Vi arbetar båda två och vi bidrar båda till vårt gemensamma liv. Vi har aldrig gjort det till en tävling om vem som lägger mest pengar.
— Då förstår jag inte vad den här föreställningen ska vara bra för, sade hon.
— Föreställningen började när du, inför hela familjen, kallade mig en parasit.
Ingen vid bordet rörde sig.
Jag fortsatte:
— Och jag är inte färdig än.
Annas läppar pressades samman till ett tunt streck. Jag tog fram det sista kontoutdraget ur mappen.
— För två år sedan var Erik utan arbete i sex månader.
Min svärmor ryckte till och vände sig genast mot sin son.
— Vad sa du?
Erik slöt ögonen ett kort ögonblick.
Anna bara stirrade på honom.
— Vad pratar hon om?
— Mamma…
— Var du arbetslös?
— Ja.
— I ett halvår?
— Ja.
Något i Annas ansikte förändrades.
— Men du sa att du jobbade hemifrån.
Erik drog ett djupt andetag.
— Jag ville inte att du skulle bli orolig.
Jag pekade på kontoutdraget.
— Under de där sex månaderna betalade jag ensam bolånet, räkningarna, maten och billånet.
Anna öppnade munnen.
Men inget ljud kom.
— Och jag kastade aldrig det i ansiktet på din son, fortsatte jag. Inte en enda gång.
Eriks syster såg på sin mamma.
— Mamma, jag tycker faktiskt att det räcker nu.
Men jag hade fortfarande mer att säga.
— Vet du vad som är det mest intressanta?
Anna såg mörkt på mig.
— När Erik fick jobb igen bestämde vi oss för att fortsätta med vår ekonomi precis som tidigare. För vi är en familj. Ibland bär den ena mer. Ibland är det den andra som gör det.
Jag slog ihop mappen.
— Det är äktenskap.
Anna korsade armarna över bröstet.
— Allt det där behövde jag inte veta.
— Precis.
Jag nickade långsamt.
— Du behövde inte veta det.
Sedan lutade jag mig aningen närmare henne.
— Men då hade du heller ingen rätt att hitta på en egen version.
Tystnaden som följde var kompakt.
Till slut var det Erik som bröt den.
— Mamma, Maria har rätt.
Anna såg på honom som om han just hade svikit henne.
— Så nu tar du hennes parti?
— Jag tar inte någons parti.
— Jo, det är exakt vad du gör!
— Nej, mamma. Jag säger bara äntligen något som jag borde ha sagt för flera år sedan.
Jag såg på honom.
Erik andades in djupt.
— Maria lever inte på mina pengar.
Anna satt orörlig.
— Tvärtom, fortsatte Erik. När jag förlorade jobbet var det hon som höll vårt hem ekonomiskt flytande.
— Erik…
— Låt mig tala färdigt.
Under våra elva år som gifta var det kanske första gången jag hörde Erik avbryta sin mamma.