— Varje gång du säger att det är jag som betalar för allt, vet du lika väl som jag att det inte stämmer, sa Erik. Och jag gjorde fel som teg. Jag ville undvika bråk, men det gjorde bara saken värre.
Anna blev alldeles blek.
— Jag ville bara skydda dig, viskade hon.
— Från vem?
Hon svarade inte.
Erik såg rakt på henne.
— Maria är min fru, mamma. Jag behöver inte bli skyddad från henne.
Eriks syster sänkte blicken, men jag hann ändå se hur hon försökte dölja ett litet leende.
Plötsligt reste sig Anna så hastigt att stolen skrapade mot golvet.
— Då verkar det som om jag inte har något här att göra.
Jag sa ingenting.
Erik gjorde det inte heller.
Jag tror att hon väntade sig att någon skulle resa sig, be henne stanna eller följa efter henne ut i hallen.
Men ingen rörde sig.
Hon ryckte åt sig handväskan från stolen och tog några steg mot dörren. Precis innan hon gick vände hon sig om och såg på mig.
— Du behövde inte förnedra mig inför allihop.
Jag mötte hennes blick en stund.
— Jag har inte förnedrat dig, Anna.
Sedan nickade jag mot den stängda pärmen på bordet.
— Jag lade bara fram siffror bredvid dina påståenden.
Hon stelnade till.
— Om siffrorna känns obekväma, fortsatte jag lugnt, är det kanske inte kontoutdragen som är problemet.
Anna gick utan att säga adjö.
Dörren slog igen bakom henne.
Under några sekunder låg tystnaden kvar över rummet som ett lock.
Sedan harklade sig en av Eriks kusiner försiktigt.
— Jaha… finns det möjligtvis mer tårta?
Då brast alla ut i skratt.
Till och med jag.
På ett ögonblick släppte trycket i rummet, som om någon hade öppnat ett fönster.
Alla skrattade, pratade och försökte låtsas att det som just hänt inte hade skakat om hela familjen.
Alla utom Erik.
Han satt kvar vid bordet med blicken fäst vid pärmen.
När gästerna till slut hade gått hjälpte han mig att plocka undan tallrikar, glas och servetter. Vi arbetade tysta sida vid sida en stund.
Till sist sa han:
— Förlåt.
Jag ställde in en tallrik i diskmaskinen.
— För vad?
Han svalde.
— För att jag inte stoppade det här för flera år sedan.
Jag fortsatte stapla tallrikarna utan att se på honom.
— Ja.
Jag försökte inte linda in svaret.
Det fanns ingen anledning.
För det var sant.
Erik nickade långsamt.
— Jag trodde alltid att om jag bara höll tyst, så skulle det bli lugnt.
Jag stängde luckan till diskmaskinen och vände mig mot honom.
— Din tystnad skapade aldrig lugn, Erik. Den gjorde bara att hela bördan hamnade på mig.
Först sa han ingenting.
Sedan nickade han igen, den här gången tyngre.
— Det ska inte hända igen.
Jag visste inte om han verkligen skulle kunna hålla det löftet.
Det kunde bara tiden visa.
Men något förändrades ändå.
Under de följande tre veckorna kom Anna inte hem till oss en enda gång.
När hon till slut dök upp igen för att dricka kaffe var hon ovanligt stillsam. Hon gick in i vardagsrummet, såg på de nya gardinerna och lät blicken glida vidare över min klänning.
Till och med lampan vi nyligen hade köpt studerade hon länge.
Jag väntade på kommentaren.
Den vassa lilla meningen.
Den där suckande antydan.
Men den kom aldrig.
Efter en stund tog Anna en klunk kaffe och sa bara:
— Lampan är fin.
Jag såg på henne.
— Tack.
Och det var allt.
Jag behövde ingen perfekt ursäkt.
Inte heller någon stor, tårfylld försoning med dramatiska ord och kramar.
För den där söndagen hade något uppstått mellan mig och Anna som var betydligt viktigare än alla kontoutdrag jag hade lagt på bordet.
En gräns.
En gräns som inte hade funnits på elva år.
Och från och med den söndagen vågade ingen längre kliva över den.