— Maria, vilka fönster pratar du om? De pengarna har jag redan använt till att boka festlokalen och betala hela handpenningen!
Min svärmor Kristinas röst var så fylld av belåtenhet att man kunde tro att hon just hade vunnit högsta vinsten på en lott som någon annan hade köpt för sin sista pension.
— Erik kommer ingenstans undan. Inte tänker han väl börja bråka inför gästerna? Han betalar resten, snällt och fint. Förra året fick jag aldrig fira min sjuttioårsdag ordentligt, men nu ska jag ta igen det och ordna ett försenat jubileum som en drottning!
Vi hade en extranyckel till hennes lägenhet, ifall något oförutsett skulle inträffa.
Kristina hade själv bett mig komma förbi med några eclairer och sagt att om hon inte öppnade, skulle jag bara låsa upp och gå in. Hon väntade nämligen ett viktigt samtal på mobilen och kunde därför missa ringklockan ute i hallen.
Jag klev in så tyst jag kunde, med avsikten att ställa påsen i köket och gå igen. Men redan i hallen stannade jag tvärt. Jag hörde Eriks namn, och sedan ett samtal så fräckt att jag först knappt trodde mina öron. Det handlade om våra pengar till fönsterbytet.
Bara dagen innan hade min man och jag fört över en rejäl summa till Kristina.
Hon hade dyrt och heligt försäkrat att hon, genom en gammal bekant — någon sorts byggledare som lät mer och mer påhittad ju längre hon pratade — kunde ordna byte av alla fönster i vår lägenhet till ett fantastiskt rabatterat pris. Men pengarna behövdes omedelbart, på en gång, och skulle sättas in direkt på hennes kort, så att hon, enligt egen utsago, genast kunde lämna dem vidare till entreprenören.
Kristina var för övrigt mycket förtjust i att klaga över hur knapert hon hade det, trots att hon flera gånger själv hade skrutit om två orörda bankkonton. Det ena sparade hon till ett nytt kök, det andra kallade hon med dramatisk min sin reserv ”för den allra mörkaste dagen”.
Att använda sina egna pengar var däremot något hon betraktade som en ytterst motbjudande idé.
— Mamma, du är ju genial! — kvittrade min svägerska Maria glatt genom högtalaren. — Helt rätt, låt dem hosta upp pengarna. De fick väl ändå för sig något så dumt som att byta fönster mitt i juli. Det är långt kvar tills kylan kommer! Familjen går faktiskt först. Jag har redan satt ihop en fantastisk meny. Men säg inget till dem än. Vi säger bara att fönstren är försenade eftersom fabriken har så mycket att göra.
De två påminde mig om ett par företagsamma skadeinsekter som redan hade gnagt sig hela vägen in till kärnan av någon annans hushållskassa och nu satt mätta och nöjda och gnuggade benen mot varandra medan de entusiastiskt diskuterade smaken av färskt sågspån.
Kristinas samvete fungerade ungefär som ett ljudisolerat treglasfönster av högsta klass. Det stängde ute alla störande ljud fullständigt — särskilt förnuftets röst, andras behov och enkel mänsklig anständighet.
Man säger att släktkärlek är blind, men så fort den får syn på någon annans besparingar brukar den märkligt nog utveckla perfekt synskärpa.
Jag gick inte in i vardagsrummet.
Varför förstöra deras lilla högtidsstund redan under repetitionen? Jag ställde försiktigt påsen med eclairerna på byrån vid spegeln, vände om lika ljudlöst som jag hade kommit och drog igen dörren bakom mig.
När jag kom hem bestämde jag mig för att inte rusa rakt in i ett gräl. En skandal hade varit den enkla vägen, men knappast den mest effektiva.
Det bästa sättet att lära någon att sluta sitta på ens nacke är att le artigt och ta ett steg åt sidan precis i samma ögonblick som personen gör sig redo att hoppa upp.
Jag plockade fram den djupa stekpannan och började laga köttbullar i sås. Det finns få saker som lugnar nerverna lika bra som att metodiskt arbeta ihop färs och forma små, perfekta runda bullar. Jag brynte dem tills de fick en gyllene yta och hällde sedan över en tjock sås gjord på passerade färska julitomater, gräddfil och väldoftande örter.
Snart spred sig en varm, krämig doft av vitlök och kryddor genom köket, så lockande att grannarna förmodligen började avundas oss genom ventilationen. Köttbullarna fick långsamt sjuda på låg värme och suga åt sig den syrligt söta tomatsåsen.
När Erik kom hem från jobbet började jag inte med nyheten. Först såg jag till att han fick middag.
Jag väntade tills han, mätt och nöjd, lutade sig tillbaka mot stolsryggen. Först då berättade jag allt jag hade hört i Kristinas hall.
Erik satte i halsen av ren förvåning och var nära att spilla ut kompotten. Hans ögonbryn gled långsamt uppåt, medan käkarna tvärtom spändes hårt.
Min man hade alltid varit rakryggad och rättvis. Intriger tålde han inte, och tanken på att någon skulle stjäla ur vår gemensamma ekonomi under täckmanteln av moderlig omtanke fick honom nästan fysiskt illamående.
— Vänta, sade han dovt och tog fram mobilen. — Hon nämnde företaget. ”Bygg-Fönster-Garanti”. Jag kollar nu.
Efter fem minuters samtal med en handläggare hade Eriks ansikte blivit stelt som sten. Det fanns ingen beställning i vårt efternamn, ingen på vår adress och ingen i Kristinas namn. Den byggledare hon hade pratat om hade aldrig arbetat på företaget, och telefonnumret hon hade gett sin son gick inte ens att nå.
— Jag åker till henne nu och skakar fram varenda krona, sade Erik och for upp så häftigt att stolen nästan välte. — Det här har gått långt över alla gränser!
— Sätt dig, bad jag lugnt och hällde upp kallt vatten åt honom. — Om du åker dit nu och börjar bråka kommer hon att ställa till med en scen. Hon kommer att kvida, gråta och ringa ambulans. Maria rusar dit med lugnande droppar, och till slut är det vi som står där som de skyldiga. Då heter det att de grymma barnen nästan tog livet av sin stackars uppoffrande mor på grund av några ynkliga sedlar.
Jag lät tystnaden ligga kvar en kort stund.
— Nej, älskling. Om hon nu har bestämt sig för att sätta upp den här föreställningen, då tycker jag att vi ska se den till slutet. Skillnaden är bara att biljetterna på första raden har hon betalat själv.