— Vad menar du att vi ska göra då? frågade Erik och rynkade pannan, men han satte sig faktiskt ner igen.
Då höll jag ett litet föredrag för honom.
Ekonomin bakom en festlokal är skoningslös. Den har ingen som helst medkänsla med människor som skriver under ett avtal utan att läsa bilagorna. Till den där vackra grundmenyn kan man utan större ansträngning lägga på serveringsavgift, hyra för ljudutrustning, livemusik, blomsterarrangemang, korkavgift och ett par “små” extra rätter som på något magiskt sätt fördubblar notan.
Handpenningen som svärmor hade lämnat var bara betet. Det riktigt roliga börjar först när kunden redan känner sig som kvällens drottning och tror att allt är under kontroll. Och om personen dessutom är övertygad om att någon annan ska öppna plånboken när kalaset är slut, då finns det ingen anledning att hålla igen.
— Fattar du? sa jag och log. — Någon annans pengar känns alltid oändliga, ända tills botten visar sig vara ens egen dumhet. Låt henne beställa. Vi tänker bara inte betala.
Erik drog på munnen. I blicken tändes det där busiga glittret som en gång i tiden fått mig att falla för honom.
Tre dagar senare dök Kristina och Maria upp hemma hos oss, som om de kom på ett officiellt statsbesök.
Svärmor såg ut som om hon redan övat framför spegeln på rollen som majestätisk hedersgäst. Hon bar en ny blus, och håret var uppsatt i en avancerad konstruktion som snarare liknade ett torn än en frisyr. Jag antog att höjden på håruppsättningen skulle symbolisera höjden på hennes anspråk.
— Mina kära barn! började hon högtidligt och slog sig ner i soffan, samtidigt som hon slätade ut osynliga veck över knäna. — Jag har bestämt mig för att sjuttioett år inte bara är en siffra. Förra året blev ju firandet förstört, så nu tänker jag ta igen det ordentligt!
Hon sträckte på ryggen med ett uttryck av stolt beslutsamhet.
— Restaurang Imperial. Jag tänkte hålla det enkelt, men elegant. Bara de allra närmaste. Runt fyrtio personer.
Erik och jag såg på varandra.
Enkelt. På Imperial. Fyrtio gäster.
Sedan räckte hon fram ett inbjudningskort till oss. Det var tryckt på tjockt papper med guldfärgad prägling, som om det gällde en kunglig bankett och inte ett familjedrama med förhandsbokad final.
— Det är förstås några småsaker som behöver regleras i slutet av kvällen, sa svärmor i förbifarten medan hon studerade sina naglar. — Men du är ju min äldste son, Erik. Min trygghet här i livet. Du låter väl inte din mamma stå ensam en sådan dag. Och du, Anna, kan ordna små presenter till gästerna. Sådana där askar med godsaker, bordsplaceringsgrejer och allt vad det heter. Det är väldigt modernt nu.
Maria satt bredvid och nickade ivrigt, så kraftigt att hon nästan kunde ha fungerat som metronom. Hela hennes kroppsspråk skrek lojalitet, uppbackning och fullständig frånvaro av egen betalningsvilja.
— Mamma har faktiskt förtjänat en riktig fest! förklarade hon med teatralisk värdighet. — Jag hade gärna betalat allt själv, det vet ni ju, så mycket som jag älskar lilla mamma. Men just nu har jag det så fruktansvärt kärvt ekonomiskt att man bara vill gråta. Mobiler har blivit så dyra, och min gamla var ju helt slut, så jag var tvungen att ta en ny på avbetalning.
Hon stoppade snabbt ner sin sprillans nya flaggskeppstelefon i handväskan, men inte tillräckligt snabbt för att vi skulle missa den.
Jag betraktade dem och njöt nästan av scenen. Deras fräckhet var så monumental att den borde ha ställts ut bakom glas på ett museum.
Generositet med andras pengar är den bekvämaste formen av välgörenhet. Särskilt när man är fullständigt övertygad om att kassan aldrig kommer att vändas mot en själv.
— Vi kommer på festen, sa jag lugnt. — Men presenter till gästerna och alla övriga tillägg får ni själva ta hand om. Vi beställer ingenting. Förresten, hur går det med fönstren? Mätteknikern har fortfarande inte hört av sig.
Svärmor tappade fattningen i ungefär en sekund. Sedan samlade hon ihop sig med en professionalism som hade imponerat på vilken bedragare som helst.
— Åh, de har fullständig kaos på produktionen just nu! Juli, du vet, byggsäsong! sa hon och viftade bort frågan. — Arbetsledaren sa att vi måste vänta lite. Kanske två veckor, kanske en månad. Det viktiga är att ni inte oroar er. Pengarna ligger i trygga händer!
I de tryggaste, tänkte jag. Rakt i restaurangens kassa.
Innan de gick nämnde Kristina, som om det var den mest naturliga sak i världen, att hon hade lämnat Eriks telefonnummer till restaurangen som extra kontakt. Ifall något snabbt behövde stämmas av kring betalningen, eller om leveransen av portionsdesserterna skulle bekräftas. Att fråga sin son om lov hade förstås aldrig fallit henne in.
Efter det fick svärmor inte en enda krona till av oss.
Fönstren beställde vi utan större dramatik från ett annat företag, ett vi själva kontrollerat i förväg. Pengarna tog vi tillfälligt från vår buffert, den där reserven som egentligen inte skulle röras annat än i nödfall. Men jämfört med att finansiera Kristinas självutnämnda hovbal kändes nya fönster plötsligt som ett både rationellt och njutbart inköp.
Två dagar före banketten åkte Erik förbi Imperial. Han ville försäkra sig om att fällan skulle slå igen på rätt sätt, och samtidigt reda ut allt med restaurangens administration innan någon hann försöka blanda in oss i slutnotan.
Restaurangchefen, Lars, visade sig vara en man i femtioåttaårsåldern med rak hållning, orubbligt ansikte och ett uppträdande som om han gått i privat skola för perfekta hovmästare.
Erik presenterade sig och förklarade att hans nummer hade skrivits in i bokningen som en kompletterande kontaktuppgift. Därefter bad han artigt att få veta om det fanns några ekonomiska skyldigheter kopplade till honom.
Lars slog upp handlingarna, läste igenom dem och svarade utan att röra en min.
— Beställare och betalningsansvarig enligt avtalet är Kristina. Er underskrift finns inte på några dokument. Telefonnumret är endast angivet för kontakt.
— Utmärkt, sa Erik och nickade. — Då vill jag vara tydlig redan nu. Slutnotan ska inte ställas till mig. Jag har inte beställt några tilläggstjänster och kommer inte att betala för sådana.
— Samtliga betalningar hanteras enbart med den person som har undertecknat avtalet, bekräftade Lars lika lugnt.
För ett kort ögonblick syntes något i hans blick som liknade igenkänning. Han hade antagligen bevittnat fler familjekatastrofer över obetalda restaurangnotor än de flesta präster hört äktenskapliga bekännelser. Särskilt när osträtter, extra desserter och levande musik plötsligt visat sig kosta riktiga pengar.
Så kom dagen då allt skulle avgöras.
Ute låg julikvällen tung och het över asfalten, som fortfarande darrade av dagens värme. Inne i salen på Imperial arbetade däremot de kraftiga luftkonditioneringarna för fullt, och lokalen var sval nog för att en mycket självsäker jubilar skulle kunna göra entré utan minsta oro för att smälta bort redan vid dörren.