Kristina hade därför utan minsta tvekan pressat sig i en fullständigt obegriplig, tjock klänning med lurex, som om hon inte alls befann sig mitt i högsommaren utan på väg till en nyårsrevy från åttiotalet.
I det plagget glittrade hon som en vandrande discokula. Runt halsen hängde blank, billig bijouteri, men hon bar den med en sådan högtidlig självkänsla att man kunde tro att smyckena lånats in från ett nationalmuseum och krävde särskild försäkring.
Gästerna — en oöverskådlig samling fastrar, mostrar, farbröder, avlägsna syskonbarn och grannkvinnor — överöste henne med beröm. Kristina tog emot hyllningarna med mild, upphöjd värdighet, som om hon inte firade sin födelsedag utan invigde en välgörenhetsfond i eget namn.
Släktband har en märklig förmåga att bli starkare när de sköljs ned med dyr alkohol som någon annan förväntas betala.
Mellan borden gled en fotograf ljudlöst fram, anlitad via samma festagentur som restaurangen samarbetade med. Maria hade tittat ut honom i förväg, och Kristina hade sedan utan att blinka låtit både fotograferingen och ett tryckt album hamna i bankettavtalet. Självfallet hade hon gjort det i den fasta övertygelsen att Erik till slut skulle stå för notan.
— Familjen är allt för mig! förkunnade hon i mikrofonen och duttade dramatiskt vid ögonvrårna med en pappersnäsduk. För mina närmaste skulle jag aldrig snåla! Jag har alltid sagt att pengar bara är papper. Det viktiga är att de man älskar får vara lyckliga!
Sedan knäppte hon med fingrarna för att kalla till sig en servitör.
— Min bäste, sade svärmor högt, precis lagom högt för att varenda släkting skulle höra, ta bort det där vinet. Det är alldeles för surt. Kom in med konjak i stället, någon riktigt fin sort. Och fyll på kaviarskålarna. I kväll firar min familj ordentligt!
Servitören nämnde artigt priset och lade fram en extra beställningsblankett framför Kristina. Hon brydde sig inte ens om att läsa igenom den till slutet, utan drog med bred gest dit sin namnteckning.
Så fortsatte det. En gång gällde det konjaken, nästa gång nya fat med delikatesser, därefter tre förlängningar av livemusiken. En annan människas plånbok kan tydligen ge en underskrift en nästan kunglig säkerhet.
Vid ett tillfälle satt Maria och åt sin gratinerade förrätt med sådan entusiasm att hon, när hon sträckte sig efter salladen, råkade svepa ned ett högt vinglas med armbågen. Glaset slog i golvet och sprack i ett klingande kristallfyrverkeri. Servitören dök genast upp med ännu ett tilläggsblad, och Kristina skrev under även denna lilla familjeolycka utan att ens kasta en blick på raden.
Maria log bara lyckligt. Hon var helt säker på att livets fest finansierades av hennes generöse bror.
Själv satt jag där med mitt mineralvatten med citron och betraktade föreställningen med stilla tillfredsställelse.
Kristina uppträdde som om hon fortfarande stod bakom den där älskade, ljudisolerande fönsterrutan hon så ofta talat om — fullständigt avskärmad från både menypriser och vanligt sunt förnuft. Hon berusade sig inte bara på dryckerna, utan på sin egen betydelse. Och ju högre musikerna spelade, desto tyngre tycktes den svarta pärmen bli i händerna på den orubblige Lars.
När midnatten började närma sig, började gästerna så smått samla ihop sina väskor och jackor. Den stora tårta som Kristina först hade fantiserat om blev det aldrig något av; i stället serverade restaurangen portionsdesserter, som hon klokt nog hade låtit lägga till i beställningen efter att vi vägrat betala hennes konditordrömmar.
En stund senare klev Lars in i salen.
Han rörde sig mellan borden med samma lugna tyngd som ett kryssningsfartyg som skär genom stilla vatten. I händerna bar han den svarta pärmen. Just den pärmen. Den som innehöll räkningen. När han kom fram till Kristina bugade han sig elegant.
— Er nota, kära Kristina. Jag hoppas att kvällen har motsvarat era förväntningar?
Svärmor gjorde en slarvig gest med handen utan att ens se åt summan.
— Allt var utmärkt. Ge räkningen till min son. Erik, betala nu så att mannen slipper stå här och vänta.
— Ursäkta mig, svarade Lars med oförändrat lugn och lade pärmen framför Kristina. Enligt avtalet är det ni som är beställare och betalningsansvarig.
Irriterat ryckte svärmor åt sig pärmen och sköt den själv över bordet mot Erik.
— Ta den och betala. Gör inte en scen av det här!
Erik öppnade pärmen långsamt. Hans blick gled över den långa listan med poster: exklusiv konjak, tryckt fotoalbum, tre extra timmar med sång och musik, det glas Maria hade slagit sönder och en rad andra små nöjen som alla hade fått prydliga priser bredvid sig.
Min man slog igen pärmen med ett torrt klick och sköt den tillbaka över bordet, rakt i händerna på sin mor.
— Mamma, det här är din räkning, sade Erik högt och mycket tydligt.
Alla samtal runt borden dog på ett ögonblick. Släktingarna stelnade mitt i tuggan, flera med halvöppna munnar och oförmögen blick.
Ingen dyr foundation i världen kan förändra ett ansikte lika snabbt som en obetald restaurangnota.
— Erik, vad är det här för dumheter? Kristina skrattade nervöst, men ögonen började flacka. Betala banketten. Du lovade ju!
— Jag har aldrig lovat något sådant, svarade min man lugnt. Anna och jag förde över en större summa till dig för nya fönster. Utan vårt medgivande använde du pengarna som handpenning för din egen fest. Därför får du själv betala det som återstår enligt avtalet. Och blanda inte ihop saker: våra pengar var inte en present och kommer inte att bli det heller. Den summa du redan lagt som förskott ska du dessutom betala tillbaka till oss separat. Vi tänker inte finansiera ditt firande en gång till.
Tystnaden i salen blev så kompakt att man nästan hade kunnat slå spik i den. Kristinas ansikte flammade upp i fula vinröda fläckar som skar bjärt mot den silverglittrande lurexklänningen.
— Vilka fönster?! tjöt hon och tappade på ett ögonblick den sista resten av sin aristokratiska hållning. Ska du skämma ut din egen mor inför alla gäster? Jag gjorde ju det här för er skull! Jag ordnade en fest för familjen!
— Avtalet står i ert namn, Kristina, inflikade Lars med iskall saklighet. Det var ni personligen som beställde samtliga tilläggstjänster.
Han rättade till pärmen framför henne med två fingrar, som om han placerade ett juridiskt dokument på ett konferensbord. Sedan såg han på henne utan minsta spår av medlidande.
— Och nu återstår bara att reglera betalningen enligt överenskommelsen.