Den slutliga summan, efter avdrag för handpenningen, landar alltså på…
När Lars uttalade beloppet gled gaffeln ur Marias hand. Den föll rakt ner på tallriken med ett skarpt klingande ljud som fick flera runt bordet att rycka till.
— Maria! utbrast Kristina och vände sig desperat mot sin dotter. Har du pengar på kortet? Hjälp din mamma nu!
Maria sjönk omedelbart ihop på stolen, som om hon hoppades kunna försvinna in i klädseln. All den självsäkra kaxighet hon nyss visat upp var som bortblåst.
— Men mamma, hur skulle jag ha det? pep hon ynkligt. Jag kom ju hit som gäst! Jag tog bara med mig pengar till taxi. Och dessutom har jag ju avbetalningen på mobilen, det har jag sagt!
Den där orubbliga familjesammanhållningen brukar alltid ta slut exakt i samma ögonblick som någon måste plocka fram sitt eget bankkort.
Kristina lät blicken fara över salen i jakt på stöd från släkten. Men mostrar, fastrar och morbröder, som bara några minuter tidigare hade prisat hennes generositet, blev plötsligt djupt upptagna av dukarnas struktur, taklamporna och sina egna skosnören. Ingen verkade det minsta sugen på att bidra till betalningen av den exklusiva konjaken som redan för länge sedan hade hamnat i deras egna magar.
— Hur kan ni… väste Kristina ilsket och stirrade på Erik. Det här är ren uselhet!
— Uselhet, mamma, svarade Erik med stadig röst, är att ljuga oss rakt upp i ansiktet om någon påstådd bekant hantverkare, ta våra sparade pengar och bränna dem på levande musik, i tron att jag ska skämmas inför släkten och därför betala hela cirkusen.
Lars harklade sig diskret.
— Kontant eller kort? frågade han artigt och sköt fram kortterminalen mot Kristina.
Det fanns inte längre någon väg ut för henne.
Med darrande fingrar tog hon upp telefonen, loggade in i bankappen och avslutade i förtid ett av sina två sparkonton — just det konto som var tänkt att bekosta ett nytt kök. Pengarna fördes över till hennes kortkonto.
Först därefter fiskade hon upp bankkortet ur plånboken och höll det mot terminalen. Apparaten pep kort, nöjd och obeveklig, och godkände dragningen. Kristinas ansikte uttryckte i samma stund en så äkta sorg att man kunde tro att hon personligen följde varje förlorad krona till graven.
Erik och jag reste oss, tog artigt farväl av de förstummade släktingarna och gick mot utgången. Maria lyfte inte ens blicken. Hon satt och petade med gaffeln i en tom servett som om den innehöll svaret på alla hennes problem.
Men där tog historien inte slut.
Nästa morgon, prick klockan tio, ringde Erik sin mamma. Han lät henne inte komma igång med klagovisorna om blodtryck, otacksamma barn och hur illa behandlad hon blivit.
— Mamma, sa han hårt. Gårdagens bankett betalade du själv, och det är ditt bekymmer. Nu väntar jag på att du för över våra pengar, de du tog till fönstren. Din födelsedag gav dig inte rätt att använda våra besparingar som om de vore dina.
— Men jag betalade ju handpenningen med dem! snyftade Kristina i luren. Jag har inget kvar! Ni driver mig till ruinens brant!
— Jag vill se överföringen före kvällen, svarade Erik med en jämn, iskall röst. Pengarna skickades till dig för ett bestämt köp, och jag har både bankutdraget och vår konversation sparade. Om du vägrar betala tillbaka skickar jag i morgon ett skriftligt krav om obehörig vinst. Därefter går jag vidare till tingsrätten. Och då kommer inte bara släkten och serveringspersonalen att få veta om ditt lilla jubileumsnummer, utan även myndigheterna.
Kristina visste mycket väl att Erik inte slängde ur sig tomma hot. Sa han att han skulle gå hela vägen, då gjorde han det också.
De juridiska orden hade en förvånansvärt nyktrande effekt på henne. Innan kvällen var slut hade hela beloppet, ner till sista öret, kommit tillbaka till Eriks kort.
Senare fick vi veta att Kristina även tvingats avsluta sitt andra sparkonto i förtid — hennes berömda reserv ”för riktigt svåra tider” — och därmed gick hon dessutom miste om all ränta. Det mest ironiska var att den svåra tiden hade hon helt och hållet ordnat åt sig själv.
Maria vägrade bestämt att hjälpa till. Hon hänvisade till mobilavbetalningen, sina egna utgifter och det eviga argumentet: ”Jag har inga pengar.” Att vara med och konstruera en bländande fräck plan på någon annans bekostnad hade hennes ekonomiska bekymmer däremot inte hindrat henne från. Förbundet mellan de två små skadeinsekterna sprack med ett brak så fort det kom i kontakt med verkliga pengar.
Tre veckor senare satt nya, vita fönster på plats i vår lägenhet. Montörerna arbetade snabbt, noggrant och utan minsta drama. Trots det nyckfulla vädret utanför blev det tyst, varmt och märkligt hemtrevligt där inne.
Efter den händelsen slutade Kristina helt att föreslå att vi skulle ordna några familjeköp genom hennes ”pålitliga kontakter”. Även kontakten med oss förändrades. Hon hörde av sig nästan bara vid högtider, och då med en torr, officiell ton, som om hon skrev ett meddelande till en myndighet.
Äkta respekt för andras gränser brukar ibland vakna först när det kostar pengar att kliva över dem.
Bilderna från det olycksaliga jubileet visade hon inte heller upp för släkten så ofta som hon från början hade tänkt.
På de flesta fotografierna i albumet strålade Kristina, höjde glaset och tog nådigt emot allas beundran. Men den sista bilden blev den mest talande av dem alla. Där satt hon framför den öppna svarta pärmen, med telefonen i ena handen och bankkortet i den andra.
Hennes ansikte hade stelnat i ett uttryck som om hon själv blivit inmurad bakom ett tätt treglasfönster, ensam med den verkliga prislappen på sin egen storslagenhet. Och hur mycket hon än hade velat ropa på hjälp, hade inte ett enda ljud längre trängt igenom.