”Bor din mamma här nu? Utmärkt. Då är det jag som flyttar!” — svärdottern började packa sin väska efter att svärmodern utan att fråga hade möblerat om hela lägenheten.
Anna lyfte blicken från datorn och blev sittande alldeles stilla. I dörröppningen till köket stod Maria med en enorm resväska bredvid sig och ett segervisst leende över ansiktet.
— Anna, lilla vän, hej på dig! Nu är jag här! utropade svärmodern och klev in utan att invänta någon inbjudan. Redan i hallen började hon kränga av sig kappan. — Min käre Erik bad sin mamma komma och hjälpa er lite.
Hon berättade att ni är helt slutkörda här hemma, fortsatte Maria, som om saken redan var avgjord. Ni hinner tydligen inte få ordning på någonting. Då tänkte jag: varför ska jag sitta ensam i min egen lägenhet när mina barn behöver mig?
Anna fällde långsamt ner locket på sin laptop. Under bordsskivan knep hon ihop händerna så hårt att knogarna vitnade. I tre års tid hade hon arbetat hemifrån, och deras lilla tvårummare var noggrant anpassad efter hennes vardag.
Hon hade sin arbetsplats i köket, sin tystnad, sina rutiner och sin ordning. Det var precis så hon fungerade bäst. Någon ”hjälp” hade hon varken bett om eller behövt.
— Maria, sade hon med en röst som lät lugnare än hon kände sig. — Har Erik verkligen bjudit hit dig?
Svärmodern hade redan hunnit vidare in i rummet och kommenterade högljutt allt hon såg, som om hon inspekterade ett hotellrum.
— Självklart! Vi pratade ju i går. Han sade: ”Mamma, kom och bo hos oss ett tag.” Och vad skulle jag göra? Vägra min egen son? Först tänkte jag komma nästa vecka, men sedan slog det mig: varför vänta? Jag överraskar dem!
Överraskningen hade utan tvekan lyckats. Inombords kände Anna hur något hett och farligt började koka. Erik. Hennes älskade, konflikträdda, hopplöst ansvarslöse Erik hade gjort det igen. Han hade lovat sin mamma något utan att ens nämna det för sin fru. För det var ju ”så svårt att säga nej”, och ”mamma skulle bli ledsen”, och enklast var alltid att nicka, hålla med och sedan hoppas att Anna på något mirakulöst sätt skulle lösa allt.
Maria kom tillbaka till köket, svepte med blicken över rummet och smackade ogillande med tungan.
— Men Anna då, här har ni verkligen låtit saker förfalla, sade hon och drog ett finger längs fönsterbrädan innan hon demonstrativt visade upp ett damm som knappt syntes. — Nåja, det ordnar vi. Var har ni trasorna? Fast först borde vi nog flytta runt lite möbler. Det där bordet står ju uppenbart helt fel.
— Bordet står där för att jag arbetar bäst så, svarade Anna spänt.
— Arbetar? Maria spärrade upp ögonen. — Men du är ju hemma hela dagarna! Vad är det för slags arbete? På min tid hade jag två jobb, och ändå kunde man äta från golvet hemma hos mig.
Anna drog ett djupt andetag. Det var ingen idé att ta striden. Maria tillhörde den sortens människor som aldrig fullt ut accepterat att distansarbete var riktigt arbete. Fanns man i hemmet, då var man ledig. Då kunde man laga mat, skura golv, tvätta fönster och glatt ta emot oväntade gäster.
— Jag har en deadline om två dagar, sade Anna torrt. — Jag behöver lugn och måste kunna koncentrera mig.
— Men jag ska vara tyst som en mus! Du kommer knappt märka att jag är här, försäkrade Maria, samtidigt som hon redan öppnade skåpluckor, plockade fram tallrikar och luktade på kastruller. — Och vad tänkte ni äta till middag? Ingenting? Jag går och handlar ordentliga råvaror och lagar riktig mat åt er.
När Maria sade ”riktig mat” betydde det tunga grytor, stekt potatis med kött, söta pajer och flera timmar framför spisen. Anna och Erik åt helt annorlunda: sallader, ugnsbakad fisk, snabba och fräscha rätter som inte fick en att somna efteråt. Men att förklara det för Maria var ungefär lika meningsfullt som att tala med väggen.
På kvällen kom Erik hem från jobbet. Anna väntade i hallen med armarna korsade över bröstet. Hennes ansikte var stelt som sten.
— Din mamma är här, sade hon utan minsta inledning.
Erik stannade upp mitt i rörelsen när han höll på att ta av sig skorna. I hans ansikte for flera uttryck förbi på en gång: förvåning, förvirring och den där välbekanta skuldkänslan.
— Oj… mumlade han. — Jag trodde att hon skulle komma först nästa vecka.
— Du trodde? Anna tog ett steg närmare honom.