Hon lutade sig närmare och pressade fram orden mellan tänderna, lågt nog för att svärmodern inte skulle höra:
— Hade du över huvud taget tänkt berätta för mig att du hade låtit henne komma hit och bo hos oss?
— Men jag har inte bjudit hit henne! Hon sa att hon skulle komma och hjälpa till, och jag… jag gick bara med på det, stammade Erik. — Sara… jag kunde inte säga nej till henne. Hon hade blivit sårad.
— Och mig behövde du inte fråga? Annas röst var kall som is. — Jag arbetar hemifrån, Erik. Jag måste ha lugn och ro. Jag behöver inte en svärmor som flyttar möbler från morgon till kväll och talar om för mig hur allt ska göras.
— Hon stannar inte länge, jag lovar! En vecka, kanske två som mest. Han tog hennes hand och försökte mildra stämningen. — Snälla, stå ut bara lite. Jag ska hjälpa till, jag lovar.
Från köket hördes Marias röst, ljus och påträngande:
— Erik, min käre pojke! Kom hit nu, jag har lagat din favoritmat!
Anna drog undan handen och tog ett steg tillbaka.
— Bra, sade hon med ett lugn som fick Erik att bli ännu mer orolig. — Om hon nu har kommit för att hjälpa till, då får hon väl hjälpa till. Jag ska inte vara i vägen för er.
Sedan vände hon sig om, gick in i sovrummet och låste dörren bakom sig.
Allt började redan nästa morgon. Maria var uppe klockan sex och satte genast igång med storstädning. Hon skramlade med hinkar, drog fram dammsugaren och släpade möbler över golvet. Anna, som vanligtvis började arbeta vid åtta, vaknade av oväsendet och förstod direkt att arbetsron var förstörd. Med hörlurarna över öronen gick hon ut i köket, hällde upp kaffe och återvände till sovrummet utan att säga ett ord.
— Anna! ropade Maria och knackade på dörren. — Kom ut, jag har gjort frukost. Man måste äta ordentligt!
— Tack, jag är inte hungrig, svarade Anna kyligt genom dörren.
Hon arbetade i sovrummet, sittande på sängen med datorn i knät. Det var obekvämt, ryggen började värka, men hon tänkte inte gå ut och sätta sig hos sin svärmor. Vid lunchtid knackade Maria igen, den här gången betydligt mer bestämt.
— Anna lilla, hur länge tänker du gömma dig där inne? Kom nu, jag har kokat soppa. Färsk, med kött i!
Anna öppnade dörren. Hon hade hörlurar på huvudet och en vattenflaska i handen.
— Jag jobbar. Jag behöver tystnad, sade hon. — Var snäll och stör mig inte.
— Jobbar? utbrast Maria upprört. — Du sitter ju bara instängd i ett rum hela dagen. Man måste röra på sig, få frisk luft, inte vissna bort mellan fyra väggar.
Anna stängde dörren utan att svara. Inombords kokade hon. Hennes svärmor förstod inte — eller ville inte förstå — att distansarbete också var arbete. Att Anna hade deadlines, kunder som väntade och fakturor att betala. Det var så hon försörjde sig.
När Erik kom hem på kvällen låg det en tung, tryckt stämning över hela lägenheten. Maria sprang runt i köket och dukade fram middagen. Anna satt fortfarande kvar i sovrummet och hade inte visat sig. Erik knackade försiktigt, öppnade sedan dörren och satte sig på sängkanten.
— Vad är det med dig? Han försökte lägga armen om henne, men hon drog sig undan. — Mamma anstränger sig ju. Hon lagar mat och städar. Kom åtminstone ut och ät med oss.
— Din mamma hindrar mig från att arbeta, sade Anna. — Jag kan inte koncentrera mig. Hon låter från morgon till kväll, knackar på mitt under dagen och på kvällen förväntas jag sitta bredvid henne och lyssna på hur jag borde leva mitt liv.
— Försök stå ut ett litet tag, bad Erik. — Hon menar väl.
— Goda avsikter betalar inte hyran, snäste Anna. — I dag missade jag ett viktigt möte på grund av allt oväsen. Jag arbetar, Erik. Förstår du ordet? Ar-be-tar. Hemifrån. Och för att kunna göra det behöver jag lugn, inte cirkus från tidig morgon till sen kväll.
— Säg det till henne då! Erik slog ut med händerna, hjälplös.
— Det har jag gjort. Hon lyssnar inte. För henne är jag bara svärdottern som ”sitter hemma” och borde vara tacksam för all ”hjälp”. Anna reste sig och ryckte åt sig sin väska. — Jag går. Jag får jobba på ett coworkingkontor i stället. Ni kan ju installera er här bäst ni vill.
Hon gick ut ur lägenheten, och Erik blev stående kvar utan att veta vad han skulle göra. Ute i köket väntade Maria med bekymrad min.
— Erik, min pojke, vad är det med Anna? Hon beter sig så konstigt. Hon sitter instängd där hela dagarna.