…och hon säger knappt ett ord till mig. Tänk om hon är sjuk?
— Nej, mamma. Hon arbetar, svarade Erik matt och drog handen över ansiktet.
— Arbetar? Maria fnös så det hördes genom hela köket. — Att sitta framför en dator hela dagen, kallar du det arbete? När jag var i er ålder, då…
Erik orkade inte lyssna färdigt. Plötsligt förstod han hur illa han hade ställt till det. På ena sidan fanns hans mamma, som på fullt allvar var övertygad om att hon bara hjälpte till. På den andra fanns Anna, som hade all rätt i världen att vara rasande. Och själv stod han mitt emellan, lika handlingsförlamad som vanligt, livrädd för att såra någon av dem och därför oförmögen att skydda någon alls.
De följande tre dagarna blev som ett stillastående krig utan öppna strider. Anna gick hemifrån tidigt varje morgon och satte sig på ett coworkingkontor, och hon kom tillbaka först sent på kvällen, när Maria redan hade lagt sig. Hon hälsade kort och korrekt, men höll sig undan. Hon startade inga samtal, slog sig inte ner vid köksbordet och gav inga onödiga kommentarer.
Maria tog det som en personlig förolämpning. Hon suckade högt, skakade på huvudet och klagade inför Erik över att svärdottern saknade respekt, att sådant minsann inte hade förekommit förr i tiden och att unga kvinnor numera trodde att världen kretsade kring dem. Erik försökte medla. Han gick från den ena till den andra, sa lugnande saker, bad dem ha tålamod och hoppades att allt skulle lägga sig av sig självt. Resultatet blev det motsatta: båda två blev ännu argare.
På lördagen brast allt.
Anna kom hem från coworkingkontoret och stannade tvärt i hallöppningen. Hennes arbetsbord i köket var borta. På platsen där hon brukade sitta stod nu ett gammalt vitrinskåp som Maria uppenbarligen hade släpat fram från förrådet. Datorn, pärmarna, anteckningarna och kablarna låg nedpackade i en kartong som hade skjutits in under sängen.
Med långsamma steg gick Anna in i vardagsrummet. Erik satt i soffan med tv:n på, och Maria hade slagit sig ner i fåtöljen med sin stickning.
— Var är mitt bord? frågade Anna. Rösten var så låg att den nästan blev farligare än ett skrik.
— Jag ställde undan det, svarade Maria glatt, som om hon hade gjort något förträffligt. — Det såg så rörigt ut där inne. Skåpet passar mycket bättre, tycker du inte? Och den där lilla apparaten lade jag under sängen, så den inte står i vägen.
Anna slöt ögonen. Hon räknade tyst till tio. Sedan till tjugo. Det hjälpte inte. Något inom henne gav efter.
— Ni har alltså möblerat om, sa hon långsamt. — Ni har tagit bort min arbetsplats. Utan att fråga. I mitt eget hem.
— Ditt eget hem? Maria spärrade upp ögonen, förnärmad. — Det är väl inte bara ditt hem! Min son bor också här. Och jag är hans mor. Jag försöker hjälpa er, skapa lite ordning, och du…
— Nej, avbröt Anna henne. Hennes röst var stilla, men hård som metall. — Ni hjälper inte. Ni tar över. Ni kliver in i någon annans liv och börjar göra om allt efter era egna regler. Ni har inte frågat om vi vill ha er hjälp. Ni har bara bestämt att ni har rätt. För att ni är svärmor. För att ni tror att ni vet bäst.
Marias kinder blev blossande röda.
— Hur vågar du tala så till mig? Jag är äldre än du! Jag har erfarenhet, jag…
— Erik, sa Anna och vände sig mot sin man.
Han satt hopkrupen i soffan, som om han hoppades kunna göra sig osynlig.
— Du har två alternativ, fortsatte hon. — Antingen åker din mamma hem i morgon bitti. Eller så gör jag det. Det var du som bjöd hit henne utan att fråga mig. Nu får du välja.
Erik öppnade munnen, men inget kom. Han stängde den igen, svalde och försökte ännu en gång. Blicken flackade mellan Anna och Maria, och färgen hade försvunnit ur hans ansikte.
— Sara… Anna, det är ju min mamma, sa han till slut. — Du kan väl försöka stå ut lite, bara…
— Nej, svarade Anna direkt. — Det kan jag inte. I en vecka har jag tvingats arbeta på ett coworkingkontor för att jag inte längre kan göra mitt jobb hemma. Hon flyttar våra möbler, kommenterar allt jag gör och behandlar mig som om jag inte räknas. Och du… Rösten svek henne för ett ögonblick. — Du har inte försvarat mig en enda gång. Inte en enda.
Maria for upp ur fåtöljen.
— Erik, hör du hur hon talar till mig? Jag lagar mat åt er, jag städar, jag anstränger mig för er skull, och hon kastar det rakt i ansiktet på mig!
Anna skrattade till. Det var ett kort, bittert ljud.
— Ni lagar sådant vi inte äter. Ni städar sådant som inte behöver städas. Ni flyttar på saker som inte ska flyttas. Det handlar inte om oss. Det handlar om er. Om att ni vill känna er behövd. Om att ni vill bestämma. Och min man… Hon såg på Erik, och smärtan i blicken var värre än ilskan. — Min man är för feg för att säga det till er.
Sedan gick hon in i sovrummet, tog fram sin väska och började lägga ner sina saker. Erik rusade efter henne.
— Vad håller du på med? Vart ska du?
— Till en väninna, svarade Anna utan att se på honom. — Möblerna ställer jag tillbaka när din mamma har åkt. Om hon nu åker över huvud taget.