— Håll mun och gör som du blir tillsagd!
Min svärmors röst slog genom mitt kök som en pisksnärt. Till och med min man slutade tugga.
Jag stod orörlig vid diskhon med en tallrik i handen, fortfarande fuktig av diskvattnet. Runt det stora bordet satt tolv personer ur Eriks släkt: hans syster Anna, hennes make, två fastrar, tre kusiner, en farbror och dessutom några av Marias nära vänner.
Mitt i allt detta stod Maria med armarna hårt korsade över bröstet. Hon såg ut som om hon just hade ertappat en uppstudsig hushållerska och tänkte sätta henne på plats.
Problemet var bara att den där ”hushållerskan” var jag.
Och huset där hon nyss hade skrikit åt mig var mitt.
— Ursäkta? sa jag långsamt.
Maria himlade med ögonen.
— Men snälla, Sara, börja inte med ditt lilla drama nu igen. Du hörde mycket väl vad jag sa.
Jag ställde ifrån mig tallriken.
— Ja, jag hörde. Jag ville bara försäkra mig om att du faktiskt vågade tala till mig på det sättet.
Erik lade ner gaffeln.
— Sara, snälla…
Jag vred blicken mot honom.
Naturligtvis.
”Sara, snälla.”
Aldrig: ”Mamma, nu räcker det.”
Aldrig: ”Du talar inte så där till min fru.”
Vi hade varit gifta i åtta år, och varje gång hans mor gick över gränsen kom exakt samma fras från honom.
Sara, snälla.
Som om det aldrig var Marias beteende som var problemet, utan alltid min reaktion på det.
Allt hade börjat tre timmar tidigare.
Den här söndagen hade jag föreställt mig en stillsam lunch. Något enkelt. Lite lugn och ro.
Två dagar innan hade Maria ringt.
— Vi kommer förbi vid tolvtiden på söndag.
— Vilka menar du med ”vi”?
— Familjen.
Jag borde ha ställt fler frågor.
Kvart över tolv rullade tre bilar in och stannade framför mitt hus.
Ut klev tolv personer.
Ingen hade förvarnat mig.
Maria gick bara rakt in genom dörren med ett enormt fat i händerna.
— Vi bestämde oss för att äta här. Du har ju mer plats.
Hos mig.
Alltså visste hon mycket väl vems hem hon befann sig i.
De följande två timmarna sprang jag fram och tillbaka mellan köket och matsalen utan att hinna andas.
Jag bar in extrastolar.
Jag gjorde två sallader.
Jag satte in potatisen i ugnen.
Jag öppnade flera flaskor med dryck.
Jag letade fram extra tallrikar, glas och bestick.
Och just när jag äntligen tänkte sätta mig ner och få i mig något själv, sträckte Maria fram sin tallrik mot mig.
— Sara, köttet är kallt.
Jag såg på henne.
— Mikron står bakom dig.
Hennes panna rynkades.
— Kan du inte värma det åt mig?
— Jag har passat upp på alla här i två timmar. Nu vill jag också äta.
Några av gästerna sänkte blicken mot sina tallrikar.
Anna däremot log.
— Mamma tycker om när maten är varm. Det vet du ju.
— Då vet mamma också hur man använder en mikrovågsugn.
Annas leende dog bort.
Maria sträckte på sig, som om jag just hade förolämpat hela släkten.
— Är det så här du tar emot familjen?
Jag drog ett djupt andetag.
— Maria, ni dök upp med tolv personer utan att någon ens frågade mig först.
— Vi är Eriks familj.
— Och?
— Då kunde du väl anstränga dig lite.
Jag svarade inte genast.
Jag ville undvika ett gräl.