För Eriks skull.
Det var alltid för Eriks skull.
Men tio minuter senare välte Maria ut rödvin över duken.
Hon gjorde ingen ansats att torka upp. Hon satt bara där och betraktade hur den mörkröda fläcken sögs in i det vita tyget och bredde ut sig i en allt större cirkel.
Sedan höjde hon rösten från matsalen.
— Sara!
Jag stod i köket.
— Vad är det?
— Kom hit och torka upp det här.
Den här gången rörde jag mig inte ur fläcken.
— Servetterna ligger i lådan precis bredvid dig.
Det blev tyst.
Några sekunder senare stod hon i köksöppningen.
— Jag bad dig komma hit och göra rent.
— Och jag talade om var servetterna finns.
— Måste du alltid svara emot?
— Måste du alltid ge mig order?
Då förändrades något i hennes ansikte.
Hon tog ett steg närmare.
— Lyssna noga nu. När hela familjen är här ser du till att ta hand om gästerna. Så fungerar det.
— Inte i mitt hem.
— Sluta med det där eviga tjatet om ”mitt hem”.
— Varför då? Är det obekvämt att höra?
Marias kinder blossade upp.
Sedan skrek hon, högt nog för att alla i rummet skulle höra:
— Håll mun och gör som du blir tillsagd!
Tystnaden som följde var nästan fullständig.
Jag såg på kvinnan framför mig, hon som i flera år hade flyttat fram gränsen, millimeter för millimeter, för att se hur mycket jag skulle tåla.
Första året efter att Erik och jag gifte oss möblerade hon om i mina köksskåp.
Året därpå fick hon en nyckel, ”bara för nödfall”.
Efter det började hon gå rakt in utan att ringa på.
Sedan var det hon som bestämde var vi skulle fira jul.
Vart vi borde resa på semestern.
Hur mycket pengar vi kunde lägga på olika saker.
Vilka möbler som passade i vårt hem.
Till och med när vi borde börja fundera på barn hade hon åsikter om.
Varje gång jag protesterade brukade Erik bara sucka och säga:
— Hon är sådan. Ta det inte personligt.
Men den dagen brast någonting inom mig.
Eller kanske var det tvärtom.
Kanske föll någonting äntligen på plats.
Jag torkade långsamt händerna på en kökshandduk.
Sedan såg jag Maria rakt i ögonen.
— Och du verkar ha glömt vems hus du står i när du delar ut dina order.
Hennes ansikte stelnade.
— Vad sa du?
— Du hörde mig.
Erik reste sig tvärt från stolen.
— Sara…
Jag höjde handen utan att släppa Maria med blicken.
— Nej, Erik. Den här gången ska du lyssna färdigt.
Han blev stående.
Jag vände mig mot alla som satt runt bordet.
— Eftersom ni ändå är här allihop kan vi lika gärna reda ut några saker.
Maria gav ifrån sig ett kort, hånfullt skratt.
— Vilken föreställning.
— Det här huset är mitt.
Hon ryckte på axlarna.
— Alla vet att ni köpte det tillsammans.
— Nej.
Erik sänkte blicken.
Och i samma ögonblick förstod jag.
Maria visste inte.
Jag tittade på min man.
— Har du aldrig berättat det för henne?
Han kliade sig i nacken.
— Det var inte viktigt.
— Vad var inte viktigt? frågade Anna.
Jag log, men det fanns ingen värme i det leendet.
— Jag köpte det här huset två år innan jag gifte mig med Erik.
Ingen sa något.
— För mina egna pengar.
Maria blinkade några gånger.
— Det förändrar ingenting.
— Jo. Det förändrar väldigt mycket.
— Erik är din man.
— Ja. Min man. Inte min ägare.
En av fastrarna harklade sig nervöst.
Maria satte händerna i sidorna.
— Så nu tänker du kanske kasta ut oss allihop?