— Nej.
Ett litet, triumferande leende gled över hennes ansikte.
— Det är bara en person jag tänker be att gå.
Leendet dog genast.
— Vem då?
Jag mötte hennes blick.
— Du.
— Sara! utbrast Erik.
— Vad är det?
— Hon är min mamma!
— Det vet jag mycket väl.
Maria gav ifrån sig ett kort, torrt skratt.
— Det där skulle du aldrig våga.
Jag tog upp mobilen från köksbänken.
— Testa mig.
Den här gången var det ingen som skrattade.
Maria vände sig mot sin son.
— Erik?
Han sa ingenting.
— Erik! Tänker du verkligen stå där och låta din fru kasta ut mig?
Jag såg också på honom.
Kanske var det här ett av de mest avgörande ögonblicken i hela vårt äktenskap.
Inte för att jag ville tvinga honom att välja mellan mig och sin mor. Det var just det jag inte ville.
Jag ville bara veta om han kunde se en gräns när den drogs rakt framför honom.
Han öppnade munnen.
— Sara, mamma var bara arg…
Jag slöt ögonen för ett ögonblick.
Där kom det igen.
Ännu en ursäkt.
— Sätt dig, Erik.
— Va?
— Sätt dig. Den här gången tänker du inte rädda någon genom att prata bort det.
Maria ryckte åt sig sin handväska.
— Nåväl! Om madame tror att hon är allsmäktig bara för att de här fyra väggarna råkar tillhöra henne…
Hon gick mot hallen.
Sedan stannade hon upp.
— Det här kommer du att ångra.
— Kanske. Men jag kommer inte att ångra att jag äntligen sa nej till dig.
Hon slet upp dörren.
Anna reste sig direkt.
— Mamma, vänta. Jag följer med dig.
— Utmärkt, sa jag.
Anna blängde på mig, röd av ilska.
— Du har precis förstört den här familjen.
Jag var nära att skratta till, men lät bli.
— Nej. Jag vägrade bara fortsätta låta er förödmjuka mig för att ni skulle kunna känna er bekväma.
Några minuter senare hade hälften av gästerna försvunnit.
De som var kvar plockade tyst och besvärat ihop sina tallrikar, mumlade fram några avskedsord och gick sedan de också.
Klockan två fyrtio på eftermiddagen var det bara Erik och jag kvar i huset.
Plötsligt kändes det enormt.
Erik stod vid fönstret med ryggen mot mig.
— Du gick för långt.
Jag såg på honom.
— Jag?
— Du körde ut min mamma inför alla.
— Efter att hon i mitt eget kök beordrat mig att hålla käften.
— Hon borde inte ha sagt så.
— Äntligen.
Han rynkade pannan.
— Vad menar du med ”äntligen”?
— Äntligen erkänner du att hon gjorde fel.
Han drog en tung suck.
— Du vet hur hon är.
— Ja. Och nu förstår jag också varför hon är sådan.
— Vad ska det betyda?
— Att varje gång hon trampar över en gräns skyndar sig alla runt henne att hitta en förklaring som gör det mindre allvarligt.
Erik svarade inte.
Jag tog vinflaskan från bordet och började duka undan.
Han kom närmare.
— Sara…
— Nej. Nu är det du som lyssnar på mig.
Jag ställde ner flaskan.
— Din mamma ska inte längre ha någon nyckel.
Han ryckte upp huvudet.
— Vad?
— Hon får inte längre kliva in här utan att vara inbjuden. Hon ska inte ordna familjeluncher i vårt hem. Hon får inte dyka upp oanmäld med tolv personer i släptåg. Och hon ska aldrig mer stå i mitt kök och ge mig order.
— Det här är mitt hem också.
— Självklart.
Jag lät tystnaden vila mellan oss en sekund.
— Då får du också bete dig som om det spelar någon roll för dig att det fortsätter vara mitt hem.