Att sjutton personer skulle sova över i vårt hus på nyår fick jag veta genom ett kalkylblad.
Det var min svärmor som skickade filen i familjechatten. I första kolumnen stod namnen, i den andra vad var och en skulle laga, och i den tredje var alla skulle placeras för natten. Bredvid mitt namn fanns sylta, anka, två sallader, barnbord samt städning av hela bottenvåningen. Vid Eriks namn stod bara: ”grill och dryck”. Under rubriken ”boende” läste jag: ”Karin med barnen — Annas arbetsrum; moster Ulla — Anna och Eriks sovrum; Anna och Erik — soffan i vardagsrummet.”
Längst ner hade Maria lagt till: ”Visst är jag duktig? Nu är allt fördelat, så ingen kommer undan!”
Erik satt bredvid mig och blev plötsligt djupt engagerad i manualen till den nya kaffemaskinen.
— Visste du om det här? frågade jag.
— Inte att det gällde sjutton personer.
— Hur många trodde du då?
— Mamma sa att vi skulle samlas i en liten, nära krets. Jag tänkte kanske åtta.
Vår ”lilla krets” brukade betyda vi två och hans föräldrar. Ibland kom Eriks syster med sin man, och det hade jag aldrig haft något emot. Huset var stort, vi hade köpt det tre år tidigare och båda hade lagt både pengar och kraft på renoveringen. Men åtta gäster på middag och nitton, eller ens sjutton, människor som skulle bo hos oss i tre dygn var inte samma sak. Särskilt inte när husets värdinna redan hade utsetts till kock, städerska och person utan eget sovrum.
Jag skrev i chatten: ”Maria, vi har inte kommit överens om ett sådant firande. De enda som kan övernatta hos oss är du och Lars. Alla andra får ordna annat boende.”
Svaret kom omedelbart: ”Anna lilla, hotell på nyår kostar ju vansinnigt mycket. Det är just därför man har hus — så att familjen kan samlas.”
Efter det började hjärtan, skrattande emojis och meddelanden från släktingarna ramla in. Karin undrade om hon fick ta med hunden. Moster Ulla meddelade att hon inte kunde sova på en extrasäng. Eriks kusin lovade att han skulle ta med karaokeutrustning. Ingen frågade om inbjudan fortfarande gällde.
— Ring din mamma, sa jag till Erik.
Han ringde. Samtalet varade i en kvart. Flera gånger hörde jag honom säga: ”Mamma, det är för många”, sedan: ”Det blir för tungt för Anna”, och därefter: ”Vi får tänka igenom det.” Han avslutade med: ”Okej, vi pratar mer i morgon.”
— Vad exakt ska ni prata om i morgon?
— Hon har redan bjudit alla. Man kan ju inte bara ställa in nu.
— Så hon kunde bjuda in folk utan att fråga oss, men vi får inte avboka utan deras godkännande?
Erik drog trött händerna över ansiktet. På jobbet ledde han en avdelning med fyrtio anställda och kunde avsluta en konflikt med en enda välplacerad fråga. Men i närheten av sin mamma krympte hans ordförråd till ”men mamma” och ”kan vi ta det utan bråk”.
Det var tolv dagar kvar till nyår när Maria skickade en uppdaterad version av kalkylbladet. Nu var gästerna nitton: någon hade bestämt sig för att ta med sonens flickvän, och moster Ulla ville ha med sin granne ”så att hon inte skulle känna sig ensam”. Svärmor gav mig dessutom uppdraget att handla all mat och bifogade en inköpslista på tre sidor.
Jag öppnade kalendern. Sedan slutet av oktober hade vi haft en tung lansering på jobbet. De senaste två veckorna hade jag gått upp klockan sex, svarat på mejl redan vid frukostbordet och kommit hem sent.