Ofta klev jag inte innanför dörren förrän efter nio på kvällen. Min ledighet skulle börja den tjugonionde december, och allt jag hade längtat efter var tre dygn av sömn, böcker och tystnad. I stället förväntades jag agera värdinna åt en hel skara människor, varav jag knappt kände hälften och några bara hade sett som hastigast på vårt bröllop.
— Jag tänker inte ordna den här festen, sa jag till Erik.
— Men jag hjälper ju till.
— Du kan stå vid köttet i två timmar. Vem gör resten?
— Vi beställer mat.
— Till nitton personer? Visst. Gör det. Och när du ändå håller på kan du beställa sängkläder, städning, disk, barnpassning och hundvakt också.
Han tog illa vid sig av mitt tonfall. Jag tog illa vid mig av att han, som vanligt, inte lyssnade på själva innehållet.
Dagen därpå, på jobbet, såg en kollega hur jag under lunchen satt och stirrade på tågbiljetter.
— Åk, sa hon bara. Resten får du reda ut sedan.
Jag hade egentligen inte tänkt fly. Först övervägde jag att boka ett hotellrum här i stan och helt enkelt hålla mig undan. Men det kändes som ett straff jag dessutom skulle betala för, bara för att sitta fyrtio minuter från mitt eget hem. Sedan dök det upp en sista biljett till Varberg den tjugonionde december och ett litet hotell nära havet. Att bada mitt i vintern var inte att tänka på, men man kunde promenera utan mössa, andas salt luft och stänga av mobilen utan att bryta mot någon lag.
Jag bokade resa tur och retur för fem dagar.
På kvällen berättade jag det för Erik.
— Du skämtar?
— Nej. Om du tycker att inbjudan inte längre går att dra tillbaka får ni fira. Men ingen har frågat mig om jag vill vara en del av det.
— Ska du lämna mig ensam med min släkt?
— Det är din släkt. Din mamma bjöd in dem. Du vägrade säga nej. Varför är det du som blir ensam, medan det är jag som förväntas arbeta?
Han gick av och an över köksgolvet och räknade upp följderna: hans mamma skulle bli sårad, släkten skulle prata, någon hade säkert redan köpt mat, barnen såg fram emot huset på landet. Jag lyssnade och noterade att inte en enda av konsekvenserna handlade om hur jag mådde. Min frånvaro bekymrade honom bara därför att den lämnade ett hål i arbetsfördelningen.
Nästa dag dök Maria upp utan att ringa först. Hon hade med sig fem förpackningar engångsformar och en rulle aluminiumfolie.
— Erik säger att du har fått för dig att trilskas lite, sa hon.
— Jag har fått för mig att åka på semester.
— På nyår ska en fru vara med sin man.
— En man ska också fråga innan han placerar gäster i ett gemensamt sovrum.
— Ulla är nyopererad. Hon kan inte ligga på soffan.
— Då behöver hon ett bekvämt hotellrum eller sin egen säng. Mitt sovrum har inga läkande egenskaper.
Maria förklarade att huset till hälften tillhörde Erik och att han därför hade rätt att bjuda hem folk. Jag höll med. Sedan tillade jag att min halva bytte tåg i Göteborg. Det tog en stund innan hon förstod att det inte var ett hot, utan en plan.
De följande dagarna blev ett slags mästerskap i påtryckningar. Släktingarna ringde en i taget. Karin berättade hur besvikna barnen skulle bli. Lars bad mig att inte försätta ”karln i en pinsam sits”. Moster Ulla meddelade att hon i sin ungdom hade tagit emot trettio personer i en tvårumslägenhet utan att någon klagade. Till alla svarade jag med samma mening:
— Firandet ställs inte in. Jag kommer bara inte att vara där.
Erik blev allt tystare för varje samtal.