Han hoppades fortfarande att jag skulle mjukna och ändra mig. Därför hade han varken beställt någon mat eller bokat rum åt gästerna. Den tjugoåttonde december kom han hem från affären med sex överfulla matkassar och frågade var den stora kastrullen stod.
— Längst ner i skåpet, svarade jag och drog igen dragkedjan på min resväska.
Han blev stående i dörröppningen.
— Åker du verkligen i morgon?
— Ja.
— Och om mamma inte klarar det?
— Då får ni bjuda färre människor.
Det var som om han först då såg listan på ett annat sätt. Inte som ett öde man bara måste acceptera, utan som ett praktiskt problem som faktiskt gick att lösa. Han ringde Maria och föreslog att de bara skulle behålla dem som bodde nära. Maria började gråta. Hon berättade att just den här nyårsaftonen skulle bli något alldeles särskilt, eftersom hennes äldre syster Ulla, efter flera års bitter tystnad, hade gått med på att komma och försonas. Maria hade velat samla alla, visa upp hemmet, bevisa att familjen äntligen var hel igen.
Där fanns alltså förklaringen som ingen hade ansett det nödvändigt att ge mig. Det handlade inte bara om ett dignande bord och släktingar i varje hörn. Det handlade om två systrar som skulle hitta tillbaka till varandra. För ett ögonblick var jag nära att ge efter. Sedan såg jag på schemat igen, där två kvinnors försoning förutsatte mitt sovrum, mina timmar vid spisen och min tystnad.
— Jag är glad att de vill prata med varandra, sa jag till Erik. Men en försoning kräver inte nitton åskådare och min anka.
Nästa morgon körde han mig till stationen. Under resan sa vi nästan ingenting. Vid perrongen, när jag redan höll biljetten i handen, frågade han plötsligt:
— Om jag avbokar allt nu, stannar du då?
Det hade gått. Biljetten kunde återbetalas, åtminstone delvis. Men då hade allt återigen vilat på en paniklösning i sista stund och på hur mycket jag orkade svälja. Jag skakade på huvudet.
— Nej. Jag behöver den här ledigheten. Och du behöver genomföra det firande du själv valde.
Varberg tog emot mig med regn. På hotellrummet surrade ventilationen, utsikten bestod av väggen till byggnaden mitt emot, och min resväska hade fastnat någonstans i Göteborg under bytet. De första timmarna kände jag mig inte fri. Jag kände mig skyldig. I huvudet såg jag Erik mellan kastruller och skärbrädor, Maria rödgråten, barn som inte fick någon sallad. Flera gånger tog jag upp mobilen för att skriva instruktioner. Till slut stängde jag av ljudet och gick ner mot havet i kläder jag köpt på stationen.
Hemma hade tabellen under tiden krockat med verkligheten. Det fick jag veta genom Eriks meddelanden, som jag bara läste en gång om dagen. En kusin vägrade komma när han förstod att han skulle få sova på hotell. Sonens flickvän försvann också ur planeringen. Karin dök inte bara upp med hunden, utan dessutom med en bur med ett marsvin. Cateringfirman blandade ihop två varmrätter. Och på morgonen den trettioförsta lade varmvattenberedaren av.
Erik ringde en reparatör, placerade sex personer på ett närliggande motell, köpte papperstallrikar och stod själv i tre timmar och hackade sallader. Maria försökte få tillbaka den ursprungliga planen, men för första gången svarade hennes son inte med ett svävande ”vi får se”. Han sa rakt ut: ”Nej, ingen sover i vårt sovrum” och: ”Nej, Annas arbetsrum är stängt.”
Vid midnatt satt jag på strandpromenaden med en kopp kaffe mellan händerna. Fyrverkerierna brann över vattnet, och människor jag aldrig hade sett förut önskade varandra gott nytt år på olika språk. Klockan 00.07 ringde Erik.