— Sånt där äter vi inte alls! En bra värdinna frågar sina gäster i förväg vad de vill ha till middag.
Min svärmor, Birgitta, uttalade orden medan hon stirrade på det dukade bordet som om jag hade ställt fram en soppåse framför henne.
Under några sekunder blev det alldeles tyst. Jag stod kvar vid bordet med den heta ugnsformen i händerna.
Nästan hela förmiddagen hade jag varit i köket.
Jag hade lagat kryddig ugnskyckling, potatis som fått fin gyllene yta, grönsaker, en stor sallad, färskt bröd som jag köpt på morgonen, och ute i köket stod dessutom en äppelpaj och svalnade.
Det var ingen lyxmiddag från en fin restaurang.
Det hade heller aldrig varit meningen.
Det var en enkel familjelunch hemma hos oss.
I vårt hem.
Just den lilla detaljen spelade roll.
För Birgitta verkade glömma den varje gång hon klev över vår tröskel.
Min man, Erik, lyfte blicken från sin tallrik.
— Mamma…
— Vadå? svarade hon genast. Jag säger bara som det är.
Bredvid henne sänkte min svägerska Anna ögonen.
Hennes man, Lars, började plötsligt studera sitt vattenglas som om det var det mest fascinerande föremålet i världen.
Även Annas två tonårssöner tystnade.
Vi var nio personer runt bordet, och i den tystnad som föll kunde jag till och med höra det låga surret från kylskåpet i köket.
Försiktigt satte jag ner den varma formen på bordet.
— Vad exakt är det ni inte äter? frågade jag.
Birgitta pekade med gaffeln mot kycklingen.
— Det där.
Sedan nickade hon mot grönsakerna.
— Och inte det där heller.
— Mamma, du äter ju kyckling, påpekade Erik.
— Inte när den är tillagad på det sättet.
Jag fick anstränga mig för att inte le.
Veckan innan hade vi ätit middag hemma hos Birgitta.
Hon hade bjudit på ugnsstekt kyckling.
Med potatis.
Men jag valde att hålla tyst.
Än så länge.
— Dessutom, fortsatte hon, försöker Anna dra ner på kolhydrater just nu. Lars tycker inte om rostade grönsaker. Barnen föredrar annat. Och jag själv undviker starkt kryddad mat för tillfället.
Jag såg på Anna.
— Stämmer det?
Min svägerska blev röd om kinderna.
— Alltså… jag…
Birgitta svarade åt henne.
— Självklart stämmer det.
— Jag frågade Anna.
Den här gången lät min röst annorlunda.
Birgitta knep ihop munnen.
Anna drog efter andan.
— För min del går den här maten alldeles utmärkt, Maria.
Birgitta vände sig tvärt mot sin dotter.
— Du behöver inte säga så bara för att vara artig.
— Mamma, jag sa precis att det är helt okej för mig.
Min svärmors ansikte stelnade.
Till slut satte jag mig bredvid Erik.
Det fanns något Birgitta inte kände till.
Den här lunchen hade inte ens varit min idé.
Tre dagar tidigare hade Erik fått ett meddelande från sin mamma:
”På söndag kommer vi allihop hem till er. Maria har inte haft någon familjelunch på evigheter.”
Hon hade inte ens frågat om vi var lediga.
Hon hade bara bestämt.
Jag hade arbetat hela veckan.
På lördagen handlade jag.
På söndagen gick jag upp halv åtta för att börja laga maten.
Erik hjälpte till en del, även om han mest skurade av terrassen och ställde i ordning stolarna.
Och nu satt Birgitta där, i mitt hus, och kritiserade en lunch hon själv hade tagit för given, utan att ens ha frågat om jag över huvud taget ville laga mat åt nio personer.
— Du kunde ha sagt till i förväg, sa hon.
— Om vad?
— Om vad du hade tänkt laga.