Jag såg på henne.
— Birgitta, det var du som bestämde att ni skulle komma hit.
— Vi är ju en familj.
— Just det.
— Och?
— När jag kommer hem till dig brukar jag inte skicka en önskelista i förväg över vilka rätter du förväntas ställa fram åt mig.
Anna hostade lågt, uppenbarligen för att kväva ett skratt.
Birgitta sköt en vass blick mot henne.
— Det här handlar inte om mitt hem.
— Nej, svarade jag. Det handlar om mitt.
Erik vred sig obekvämt på stolen.
Jag kände igen uttrycket i hans mammas ansikte alldeles för väl. Det var precis den där minen hon fick sekunderna innan ett samtal slutade vara ett samtal och blev något betydligt fulare.
— Maria, mumlade Erik, kanske…
Jag vände mig mot honom.
— Kanske vad?
Han sa ingenting.
Birgitta lutade sig tillbaka, som om hon plötsligt hade fått övertaget.
— Jag förstår inte varför du tar åt dig så där. Jag påpekade bara en sak. En god värdinna tänker faktiskt på sina gäster.
Det var då något klarnade inom mig.
Något jag hade försökt blunda för i månader, kanske längre.
På julen hade Birgitta anmärkt på fisken och sagt att den var torr. På Eriks födelsedag hade hon kallat salladen ”lite väl enkel”. När vi firade vår bröllopsdag hemma hade hon, inför allihop, undrat varför vi inte hade köpt ett finare vin. Förra sommaren hade hon klagat över att vi hade för lite is.
Ingenting dög någonsin.
Aldrig.
Och det värsta var inte ens kommentarerna i sig. Det värsta var att jag efter varje gång hade ansträngt mig ännu mer inför nästa besök.
Ända fram till den där söndagen.
— Du har rätt, sa jag.
Birgitta blinkade till.
Det var uppenbart att hon inte hade väntat sig det svaret.
— Förlåt?
— Jag sa att du har rätt.
Ett nöjt litet leende gled fram över hennes mun.
— Skönt att du äntligen inser det.
Jag reste mig.
Eriks blick for genast upp mot mig.
— Maria…
Jag tog Birgittas tallrik.
Sedan hennes glas.
Därefter besticken.
Leendet försvann från hennes ansikte.
— Vad håller du på med?
— Rättar till mitt misstag.
— Vilket misstag?
Jag tog även den tomma tallriken framför Lars.
— Jag frågade er inte i förväg vad ni ville äta.
— Men snälla någon, sa Birgitta. Du behöver väl inte göra en hel scen av det här.
— Det gör jag inte.
Jag bar ut tallrikarna i köket.
När jag kom tillbaka satt allihop och stirrade på mig.
Lugnt lade jag händerna mot stolsryggen framför mig.
— Eftersom det tydligen inte finns något här som ni gärna vill äta, tänker jag naturligtvis inte tvinga er.
Birgittas ögon blev runda.
— Vad ska vi äta då?
— Precis vad ni vill.
— Tänker du laga något annat?
— Nej.
Erik lade långsamt ner gaffeln.
— Maria…
— Det finns flera restauranger högst tio minuter härifrån, fortsatte jag. Annars kan ni beställa något själva.
Birgitta såg på mig som om hon inte trodde sina öron.
— Menar du allvar?
— Fullständigt.
— Men det var ju du som bjöd hit oss på lunch!
Där gick gränsen.
— Nej, Birgitta. Det var du som bjöd in er själva.
Tystnaden som föll var kompakt.
Den här gången försökte ingen fylla den.
Birgitta satt alldeles stilla.
— Vad sa du?
Jag tog upp min telefon, öppnade meddelandet hon hade skickat till Erik och lade mobilen på bordet så att alla kunde se.
— ”På söndag kommer vi allihop hem till er. Maria har inte haft någon familjelunch på länge.” Låter det bekant?
Birgittas ansikte förändrades.