Erik knep ihop ögonen ett kort ögonblick.
— Jag sa ju att mamma ville komma, mumlade han.
— Nej, Erik. Det du sa var att ni hade pratat om det och att alla gärna ville träffas här. Du nämnde aldrig att din mamma helt enkelt hade bestämt att jag skulle laga mat åt nio personer.
Birgitta reste sig så hastigt att stolen skrapade mot golvet.
— Vi är faktiskt din familj!
— Just därför hade jag väntat mig lite mer hänsyn.
— Hänsyn? Jag försöker bara lära dig hur man tar emot gäster!
Då hördes plötsligt Annas röst.
— Mamma, nu räcker det.
Alla vände sig mot henne.
Den som såg mest chockad ut var Birgitta.
— Vad?
— Jag sa att det räcker, upprepade Anna lugnt. — Maria har stått i köket hela förmiddagen. Och maten är jättegod.
— Men du sa ju själv att…
— Jag har inte sagt någonting sådant. Det var du som påstod att jag undviker kolhydrater. Jag gjorde det i två veckor… för tre månader sedan.
Lars drog på munnen.
— Och jag tycker faktiskt väldigt mycket om ugnsrostade grönsaker.
De två tonåringarna brast ut i skratt.
Birgitta stirrade på dem som om de hade förrått henne.
— Så nu är ni allihop emot mig?
— Ingen är emot dig, sa jag. — Det verkar bara som om ingen längre orkar låtsas att dina ständiga pikar är helt normala.
Min svärmor ryckte åt sig handväskan.
— Jaså. Då går jag väl.
Erik var på fötter direkt.
— Mamma, vänta.
Där kom det.
Det vanliga mönstret.
Birgitta blev rasande.
Erik sprang efter.
Och senare brukade det sluta med att han bad mig ringa henne, be om ursäkt och få allt att lägga sig.
Men den här gången tänkte jag inte spela med.
— Erik.
Han stannade.
Sedan såg han på mig.
— Om du vill följa med din mamma ut, så gör det. Men jag tänker inte be om ursäkt.
— Det är ingen som ber dig att…
Birgitta gav ifrån sig ett kort, bittert skratt.
— Låt henne vara. Hon har tydligen bestämt sig för att det är hon som bestämmer här.
Jag mötte hennes blick utan att vika undan.
— Nej, Birgitta. Det handlar inte om vem som bestämmer. Det är mycket enklare än så: den som föraktar maten jag har lagat behöver inte äta den.
— Vilket temperament!
— Och den som bjuder in sig själv kan inte kräva en specialanpassad meny.
Birgitta öppnade munnen.
För första gången verkade hon inte hitta ett svar omedelbart.
Sedan hände något jag absolut inte hade räknat med.
Johan, Annas yngste son, fjorton år gammal, lyfte försiktigt handen.
— Moster Maria…
Alla blickar vändes mot honom.
— Ja?
Han pekade mot fatet med kyckling.
— Får jag ta lite mer kyckling?
Anna började skratta rakt ut.
Lars också.
Till och med Erik böjde ner huvudet, som om han försökte dölja ett leende.
Birgittas kinder blev blossande röda.
Jag sköt fatet närmare Johan.
— Självklart.
Han lade upp en rejäl portion.
— Den är faktiskt jättegod.
— Tack, sa jag.
Birgitta slet åt sig kappan.
— Otroligt.
Hon stormade ut genom hallen och smällde igen ytterdörren efter sig med sådan kraft att glasen på bordet skallrade.
Erik stod kvar i några sekunder.
Jag var säker på att han skulle gå efter henne.
Men sedan satte han sig ner igen.
— Vi måste prata om det här senare, sa han.
— Ja, svarade jag. — Det måste vi.
Anna såg på mig.
— Maria, jag är ledsen för hur mamma beter sig.
— Det är inte du som ska be om ursäkt för henne.
Det såg ut som om orden träffade henne mer än jag hade väntat mig.
Sedan fortsatte vi äta lunch.
Och märkligt nog tog alla om.