— Det finns inga andra pengar kvar. Det handlar om mamma, Erik. I en familj ställer man upp för varandra. Och ditt jubileum är bara ett datum. Det springer ingenstans. Du kan fira nästa år. Eller så åker vi ut till sommarstugan, grillar lite, sitter ute om vädret blir som de lovar.
Erik grep sig om huvudet. Först tog han några planlösa steg genom rummet, sedan slet han upp mobilen ur fickan. Fingrarna lydde honom knappt när han letade fram numret till restaurangen.
— Hallå! Ja, hej, det är Erik. Vi har en bokning på lördag, en festmiddag. Min fru avbokade… Ja, av misstag! Jag vill lägga tillbaka bokningen… Vad menar ni med att det är upptaget? Av vem?
Han blev stående och lyssnade. Färgen i ansiktet skiftade långsamt, fläckvis, från rött till askgrått. Till slut avbröt han samtalet och slängde telefonen i fåtöljen.
— De har gett vårt rum till någon firma. Något företagsevent.
Anna fortsatte tyst att vika tvätten.
— Hur ska jag kunna se folk i ögonen nu? Eriks röst sprack och steg till ett skrik. — Anders? Släkten? Jag har redan sagt tid och plats till allihop! Vad ska jag säga till dem? Att min fru tog pengarna bakom ryggen på mig och ställde in allt?
— Säg som det är, svarade Anna utan att höja rösten. — Att det uppstod en akut kris i familjen. Att din svärmors hus höll på att förstöras och behövde räddas omedelbart. Dina vänner begriper säkert. Du sa ju själv att man inte har något val i sådana lägen. Eller menar du att din mamma ska få hjälp, men min ska sitta med hinkar under läckande tak när regnet öser ner?
Erik stirrade på henne med en blandning av raseri och förtvivlan. Han var van vid en annan Anna. Den som gav med sig. Den som svalde det sårande, grät tyst i badrummet och sedan ändå gick ut i köket för att värma hans middag. Så här hade han aldrig sett henne förut: kall som glas, orubblig och märkligt lugn.
— Du gjorde det med flit, pressade han fram. — På grund av resan. Du ville hämnas.
— Nej, sa hon. — Jag sparade bara in den tid vi annars hade lagt på att gräla.
Anna reste sig, tog den prydliga högen med nyvikt tvätt och gick förbi honom mot garderoben. Hon öppnade dörren, lade in kläderna på hyllan och stängde igen.
— Du får själv bestämma hur du tänker lösa det, sa hon utan att vända sig om. — Beställ pizza hem om du vill. Ring runt och säg att du blivit sjuk. Hitta på vad som helst. Det angår inte mig längre. På lördag morgon åker jag till mamma och tar emot takläggarnas arbete.
Erik sjönk tungt ner i fåtöljen, rakt på sin egen telefon. Där blev han sittande, hopkrupen, med blicken fast i en punkt på mattan. All hans självsäkerhet hade runnit av honom. Plötsligt förstod han att detta inte var ett utbrott som man kunde tiga ut och vänta sig förbi. Det var ett genomtänkt, exakt placerat slag mot det som sved mest: hans stolthet och hans ansikte utåt inför vännerna. Och han hade inget att sätta emot. Hans egna ord hade bundit honom vid stolen.
På lördagsmorgonen satt Anna i köket och drack sitt kaffe. Erik satt mittemot vid bordet. Ögonen var rödkantade efter en sömnlös natt. Kvällen före hade han ringt gäster halva natten och trasslat in sig i pinsamma förklaringar om en vattenläcka på restaurangen, plötsliga sjukdomsfall och annat som lät allt mindre trovärdigt ju fler gånger han upprepade det. Till sist hade bara två av de närmaste vännerna gått med på att komma förbi framåt kvällen, för att sitta i köket med färdigköpta sallader och låtsas att det var en fest.
Anna drack ur det sista av kaffet, sköljde koppen under kranen och ställde den i diskstället. Sedan tog hon bilnycklarna från hallbordet.
— Grattis på födelsedagen, Erik, sa hon stilla. — Jag åker nu.
Hon drog igen dörren bakom sig, gick nedför trapporna och kom ut på gatan. Morgonen var klar och solig. Anna satte sig i bilen, vevade ner rutan och lät den svala luften strömma in. För första gången på mycket länge kändes det som om hon kunde fylla lungorna helt.