På måndagen tog Anna ledigt från arbetet. Redan på förmiddagen stod hon hemma hos Maria tillsammans med arbetsledaren för takfirman. Han gick upp på vinden, lyste med ficklampan längs bjälkarna, knackade på fuktiga brädor och skrev ner mått i mobilen. När han var klar drog han av sig handskarna och räckte över offerten.
Allt som allt skulle det landa på tvåhundratiotusen kronor, material inräknat.
— Hur snart kan ni sätta i gång? frågade Anna.
— Vi kan köra hit grejerna redan i morgon bitti och börja direkt, svarade mannen. Vädret ser ut att hålla upp några dagar. Vi tar sjuttio procent i förskott, resten när arbetet är färdigt.
Anna nickade.
— Då gör vi så.
Från Marias hus körde hon vidare till restaurangen Gamla bryggan. Vid entrén möttes hon av en ung kvinna med ett namnbrick där det stod Eva. Hon log igenkännande och slog ihop pärmen hon hade framför sig.
— Hej, Anna. Det gäller banketten på lördag, eller hur? Ska vi gå igenom menyn och spika det sista?
— Hej, sa Anna. Nej, jag vill avboka.
Leendet stannade kvar på Evas läppar någon sekund för länge innan hon förstod vad som sagts.
— Avboka? Men det är ju bara fem dagar kvar. Enligt avtalet kan vi betala tillbaka handpenningen, men då dras tio procent av.
— Jag vet, svarade Anna. Ordna återbetalningen.
Hon fyllde i blanketten, skrev under och lämnade tillbaka pennan. Efter avdraget på femtusen kronor skulle resten föras tillbaka till hennes kort inom ett dygn. När hon kom ut från restaurangen slog solen emot henne från den ljusa trottoaren. Hon satte sig i bilen, startade motorn och tog fram mobilen. Med några tryck förde hon över etthundrafemtiotusen kronor till takfirman som förskott för arbete och material. Sedan lade hon ner telefonen i väskan och körde hem.
Det var två dagar kvar till Eriks jubileum.
På torsdagskvällen kom Erik hem från jobbet ovanligt nöjd. Han bar på ett långt plastfodral från kemtvätten, lade nycklarna på hallbyrån och hängde noggrant upp kostymen på garderobsdörren.
— Anna, jag har hämtat alkoholen också, den ligger i bagaget, ropade han medan han drog av sig skorna. I morgon kväll får vi köra den till restaurangen. De sa ju att det var okej att ta med eget. Har du godkänt menyn? Vad blev det till varmrätt till slut?
Anna satt i soffan med tvättkorgen framför sig. Hon tog upp en torr handduk, skakade ut den och vek den långsamt, hörn mot hörn.
— Ingenting, sa hon.
— Vad menar du med ingenting? Erik stannade mitt i rörelsen när han höll på att ta av sig armbandsuret. Glömde du att åka dit? Men Anna, jag bad dig ju. Det är fredag i morgon, de måste hinna beställa in allt. Okej, jag ringer dem själv i morgon bitti.
— Du behöver inte ringa.
Hon lade den vikta handduken överst på den prydliga högen.
— Jag har avbokat.
Erik stirrade på henne. Det syntes i hans ansikte att orden inte riktigt gick in, som om hon hade talat på ett språk han inte kunde.
— Avbokat vad då?
— Banketten. På restaurangen. Jag tog tillbaka handpenningen. Det blir inget firande.
Tystnaden som följde blev tät och märklig. Från köket hördes bara kylskåpets låga surrande.
— Du skämtar, sa Erik till slut. Rösten sprack nästan och blev ljusare. Anna, det där är inte roligt. Jag har trettio personer som kommer i övermorgon. Släktingar från andra delar av länet har planerat in resan.
— Jag skämtar inte, Erik. Pengarna är redan använda.
Han tog ett steg närmare soffan. Färgen steg snabbt upp över halsen och kinderna.
— Vad menar du med använda? fräste han. Det låg ju tvåhundratusen där!
— Marias tak läcker. Pappen är genomrutten och flera takstolar måste bytas. Jag var där och tittade själv. Det behövs en ordentlig renovering, inte bara en snabb lagning. Vattnet rann rakt ner i köket, tapeterna hade börjat släppa från väggen. Jag anlitade ett arbetslag och betalade för material och arbete.
Hon sade det utan att höja rösten. Lugnt, sakligt, nästan ord för ord med samma jämna ton som han själv hade använt två veckor tidigare när han stod i dörröppningen till sovrummet.
Erik öppnade munnen, men inget kom först. Sedan stängde han den igen och drog in luft tungt, som om han plötsligt inte fick nog.
— Har du blivit fullständigt galen? viskade han till slut. Du tog mina jubileumspengar? Två dagar före festen?
— Vilka andra pengar skulle jag ha tagit? Anna lyfte blicken och såg honom rakt i ögonen.