— Är ni gifta sedan länge? frågade jag.
Hon skakade lätt på huvudet.
— Nej, inte än. Vi är förlovade. Ringen är bara inne för att göras mindre, de hade missat storleken.
Under en kort sekund tycktes hela rummet luta.
Jag fick ta stöd med fingrarna mot stolsryggen och tvingade kroppen att inte ge efter.
Hon märkte ingenting.
I stället fortsatte hon längre in, mot sovrummet, och pratade vidare om renoveringen, om köket de planerade, om hur ”Erik vill ha mer ljus och mer rymd”. På byrån stod ett inramat fotografi.
Erik och hon.
På en strand.
Solbrända båda två, lyckliga, med håret rufsigt av vinden.
Längst ner på bilden fanns ett datum.
Förra sommaren.
Exakt den perioden då han hade försäkrat mig om att han skulle vara ”utan täckning några dagar på jobbresa”.
Jag stod där med blicken fäst vid fotot, och något inom mig frös till is, helt och hållet.
Från badrummet hördes ett klick när låset vreds om.
Sedan ljudet av ånga.
Och därefter Eriks röst, avspänd, vardaglig, nästan öm:
— Älskling, har du sett min…
Han kom ut.
Endast med en handduk runt höfterna.
Fick syn på mig.
Och stelnade.
Det varade inte mer än ett ögonblick. Knappt märkbart. Ändå hann jag se allt. Hur färgen vek från hans ansikte. Hur skräcken flammade upp, bara för en sekund. Och hur något annat genast tog dess plats i blicken: kyla, snabbhet, beräkning. Han började redan tänka. Redan bygga ihop en förklaring. Redan välja vem som skulle skyddas, och med vilka ord.
— Oj, sa han alldeles för fort. — Du kom hem tidigare.
Kvinnan vände sig mot honom, fortfarande utan att förstå.
— Älskling, känner du mäklaren?
Jag slog långsamt igen mappen jag fortfarande höll i och log.
— Ja, svarade jag. — Vi känner varandra mycket väl.
Och just då förstod jag en sak med fullständig klarhet: jag tänkte inte låta honom börja prata.
Erik öppnade munnen.
Jag lyfte handen.
Inte häftigt.
Inte dramatiskt.
Bara lugnt.
— Nej. Nu är det jag som talar.
För första gången syntes något mer än förvirring i hans ögon. Ilska. Han insåg att han hade tappat kontrollen över scenen. Jag var inte längre den bekväma hustrun som han kunde kasta fram en hastig förklaring till medan hon grät. Nu var jag ett problem. Ett hot.
Kvinnans blick vandrade från mig till honom och tillbaka igen.
— Vad är det som händer? frågade hon lågt.
Jag såg rakt på henne.
— Jag heter Anna. Och jag är ingen mäklare. Jag är Eriks fru. Hans lagliga fru. Vi har varit gifta i tretton år. Och den här lägenheten är min. Jag ärvde den av min mormor långt innan vi gifte oss.
Efter de orden blev tystnaden så tät att jag hörde hur vattnet droppade inne i badrummet.
Hon blev blek.
Verkligen blek.
Till och med läpparna förlorade färgen.
— Nej… viskade hon. — Nej, han sa att ni hade varit skilda länge. Att pappren redan var inlämnade. Att det bara var en formalitet kvar.
— Papper? sa jag och vände blicken mot Erik. — Vilka papper menar du?
Han gjorde till slut ett försök att samla sig.
— Anna, ställ inte till med en scen. Jag kan förklara allt.
Ett kort skratt slapp ur mig.
Det fanns ingen glädje i det.
— En scen? Du visar runt en annan kvinna i min lägenhet, låter henne gå omkring i min morgonrock, säger att bostaden är er, förbereder en försäljning — och det är jag som ställer till med en scen?
Hans käkar spändes.
Kvinnan tog ett steg bakåt.
— Försäljning? upprepade hon. — Erik, du sa ju att lägenheten var din. Att vi skulle sälja den efter bröllopet och köpa hus.
— Maria, ge mig en minut, slängde han ur sig utan att se på henne.
Alltså Maria.
Jag lade namnet på minnet.
— Nej, sa jag. — Någon minut får du inte längre.
Jag gick förbi honom och in i arbetsrummet.
Han ryckte till och följde efter.
— Anna, sluta nu.
Men jag visste redan vad jag letade efter. En enda mening från Maria hade fått allting att haka i vartannat: ”De skulle komma och titta på lägenheten.” Sådant uppstår inte ur tomma intet. En försäljning förbereds alltid i förväg. Och nästan alltid finns spåren på papper.
I den översta lådan i skrivbordet låg en blå mapp.
Snyggt placerad.
För snyggt.
Jag öppnade den där, mitt i rummet.
Och i samma ögonblick kände jag hur något inom mig gav vika.