Det låg inte bara papper där. Det låg bevis.
Kopior av mina identitetshandlingar.
Ett utdrag som gällde lägenheten.
Ett utkast till ett avtal om handpenning.
Ett förslag till fullmakt.
Och längst ner — min namnteckning.
Fast den var inte min.
Den var förfalskad.
Inte skickligt nog för att lura någon som verkligen granskade den. Men tillräckligt lik för att kunna slinka igenom om allt gjordes snabbt, eller om handlingarna hamnade hos ”rätt” person.
Jag lyfte blicken mot Erik.
— Du har inte bara ljugit för mig, sa jag lågt. Du tänkte stjäla från mig.
Han svarade inte.
Och just den tystnaden var mer avslöjande än någon bortförklaring hade kunnat vara.
Maria kom närmare. När hon fick syn på pappren stelnade hon till, och händerna började darra.
— Vad är det här? viskade hon. Du sa ju att allt var lagligt.
— Ja, sa jag innan han hann öppna munnen. Det verkar som om han har sagt ganska mycket.
Hon såg sig omkring i rummet som om hon först nu verkligen förstod var hon befann sig. Mina böcker i hyllorna. De gamla fotografierna på väggarna. Mattan jag en gång hade tagit med mig från mitt barndomshem. Muggen med den urblekta texten, den som hade stått där sedan min studenttid.
Plötsligt var det inte längre något hem hon och Erik skulle bygga tillsammans. Det var min lägenhet. Mitt liv. Och hon hade blivit placerad mitt i en lögn som inte ens tillhörde henne.
— Jag visste inte, sa hon.
Den här gången trodde jag henne.
Erik försökte genast ta tillbaka kontrollen.
— Nu räcker det, sa han skarpt. Ja, det gick för långt. Men du var ju aldrig hemma. Du reste hela tiden. Vi har levt som främlingar i flera år. Jag ville bara få ett slut på allt utan en massa drama.
Jag såg länge på honom.
— Utan drama? Du tänkte sälja min lägenhet bakom min rygg. Det där är inte att avsluta något snyggt. Det är ett brott.
Han fnös, men det fanns inte längre någon kraft i ljudet.
— Överdriv inte.
Jag tog upp mobilen.
Först fotograferade jag varje sida i den blå mappen. Sedan öppnade jag chatten med Karin — min vän och advokat, som jag hade känt sedan första terminen på universitetet — och skickade allt till henne i ett enda meddelande.
Det tog mindre än en minut innan hon ringde upp.
Jag satte på högtalaren.
— Anna, sa Karin, och hennes röst var redan helt förändrad. Samlad. Kall. Juridisk. Släpp inte ut honom ur lägenheten. Om det finns en förfalskad fullmakt där, eller ett avtalsutkast med dina uppgifter, ringer du polisen direkt. Och du försöker inte reda ut det här på egen hand.
Erik blev askgrå i ansiktet.
— Har du blivit galen?
Jag hade redan börjat slå 112.
Maria stod alldeles stilla och såg på honom med den blick en kvinna bara ger en man en enda gång i livet — i ögonblicket då kärleken inte längre går att rädda och bara avsmak finns kvar.
— Du sa att hon var ditt ex, sa hon tyst. Du sa att lägenheten var din. Du sa att förlovningen var en nystart.
Han vände sig hastigt mot henne.
— Kan inte du åtminstone hålla tyst!
Det var då hans riktiga ansikte kom fram.
Inte mannen i handduk. Inte mannen med det självsäkra leendet. Inte mannen som talade om en ”svår period” och om att allt hade blivit komplicerat.
Bara han.
Avskalad.
Nervös.
Girig.
När patrullen kom satt jag redan i köket.
Lugn. Nästan skrämmande lugn.
Framför mig låg den blå mappen, mitt pass, utdraget om lägenheten och koppen som en annan kvinna hade druckit ur samma morgon.
Till en början försökte Erik låta säker.
Sedan började han motsäga sig själv.
Efter det påstod han att det bara rörde sig om ”utkast”.
Sedan sa han att han endast hade velat ”förbereda saker”.
Och till sist hävdade han att jag blåste upp allting för att jag var svartsjuk.
Jag avbröt honom inte.
Jag höjde inte rösten.
Polisen bläddrade igenom pappren, ställde frågor och antecknade. Karin var redan på väg till mig. Maria räckte fram sin telefon utan att säga något. I meddelandena syntes hur Erik hade diskuterat försäljningen av ”sin” lägenhet med henne, pratat om ett nytt hem och till och med skrivit att ”exet” säkert skulle krångla lite först, men ändå skriva under till slut.
När Erik insåg att ingen längre tänkte anpassa sig efter hans version av verkligheten, blev han rädd på riktigt för första gången.
— Anna, vi behöver inte göra så här, sa han mycket tystare nu. Jag hade stoppat allt.
— Självklart, svarade jag. Precis efter att du hade fått pengarna.
De satte inte handbojor på honom.
Det var inte som på film.
De bad honom bara följa med för att lämna uppgifter om handlingarna.