— Ge mig ditt bankkort, sa han. Från och med nu är det jag som bestämmer över ekonomin.
I några sekunder var jag övertygad om att jag måste ha hört fel.
Min man, Erik, stod mitt emot mig i vårt kök med handen utsträckt, som om han bara väntade på att jag skulle lägga bilnycklarna i hans hand.
Men det var inte nycklarna han ville ha.
Det var mitt bankkort.
— Ursäkta? sa jag långsamt.
Erik drog en irriterad suck.
— Kortet. Det där som din lön kommer in på.
Jag satte försiktigt ner kaffekoppen på bordet.
Vi hade varit gifta i sex år. Under hela den tiden hade vi haft våra privata utgifter på separata konton, samtidigt som vi haft ett gemensamt konto för bolånet, räkningarna och maten.
Det upplägget hade aldrig varit ett problem.
Inte förrän just den morgonen.
— Varför skulle du ha mitt kort?
Erik drog ut en stol och slog sig ner mittemot mig.
— För att det inte kan fortsätta så här.
— Vad är det som inte kan fortsätta?
Han skrattade kort, utan minsta värme.
— Du gör av med alldeles för mycket pengar.
Den här gången var det nära att jag själv började skratta.
Jag heter Anna, är trettiofyra år och arbetar som försäljningschef på ett företag som säljer medicinteknisk utrustning. Jag tjänade bra, ja, men slösaktig hade jag aldrig varit.
Jag samlade inte på dyra väskor eller smycken.
Min bil var åtta år gammal. Det senaste riktigt kostsamma jag hade köpt till mig själv var en laptop, och det var nästan två år sedan.
— Erik, vilka utgifter pratar du ens om?
Han tog fram mobilen och bläddrade demonstrativt.
— Tvåtusenåttahundra kronor i en klädbutik förra månaden.
— Jag köpte en kappa och ett par skor som jag behöver på jobbet.
— Trettonhundra kronor på restaurang.
— Det var mammas födelsedag. Jag betalade middagen för oss fyra.
Hans panna veckades.
— Ser du? Du har alltid en förklaring.
Jag såg på honom utan att säga något.
Någonting kändes fel.
Erik hade aldrig tidigare kontrollerat vad jag lade mina pengar på.
Tvärtom. Bara några månader tidigare hade han skämtat och kallat mig vårt äktenskaps ”finansminister”, eftersom det alltid var jag som såg till att vi sparade undan pengar.
— Och du då? frågade jag.
— Vad menar du?
— Hur mycket gjorde du av med förra månaden?
Hans ansikte förändrades.
Bara för ett ögonblick.
Men jag hann se det.
— Det är inte det vi pratar om nu.
— Jo, det är precis det vi gör. Om vi ska diskutera vår ekonomi, då gäller det hela vår ekonomi.
Plötsligt sköt han stolen bakåt så att den skrapade mot golvet.
— Anna, gör inte allt så förbannat komplicerat. Ge mig bara kortet.
— Nej.
Tystnaden föll tungt mellan oss.
Erik stirrade på mig som om ordet jag just sagt inte ens hade funnits bland de möjliga svaren.
— Vad sa du?
— Jag sa nej.
Exakt då klev någon in i köket.
Min svärmor, Maria.
Jag hade inte ens vetat att hon var hemma hos oss.
Hon stod där med handväskan hårt inklämd under armen.