I ansiktet hade hon den där välbekanta, belåtna minen som alltid fick det att kännas som om hon redan vunnit en diskussion innan den ens börjat.
Och då föll allt på plats.
Det här samtalet hade inte kommit från Erik ensam.
I alla fall inte helt och hållet.
— Anna, sa Maria och steg längre in i köket. Gör nu inte en scen av det här. Erik försöker bara få lite ordning på ert hem och er ekonomi.
Jag vred långsamt huvudet mot henne.
— Sedan när angår mina pengar dig?
Hennes mun blev till ett smalt streck.
— När en kvinna är gift kan hon inte låtsas som att hennes inkomst bara tillhör henne själv.
— Maria…
— I ett äktenskap, avbröt hon mig, är det oftast mannen som måste fatta de avgörande besluten.
Jag såg på Erik.
Nu tittade han inte längre på mig.
Och just där förstod jag allt.
Maria hade kommit förbi nästan varje dag i flera veckor. Hon drack kaffe med Erik, satt vid vårt köksbord och upprepade, gång på gång, att ”moderna kvinnor har alldeles för lätt att glömma sin plats”.
Jag hade avfärdat det som gammaldags prat.
Det borde jag inte ha gjort.
— Okej, sa jag.
Erik ryckte genast upp huvudet.
— Okej?
Jag tog min handväska från stolen, öppnade den och plockade fram plånboken. Ur den drog jag långsamt ut mitt bankkort.
Eriks blick tändes.
— Äntligen.
Jag lade kortet på bordsskivan.
Men innan han hann sträcka sig efter det pressade jag fast det med två fingrar.
— Så du vill alltså bestämma över allt?
— Någon måste ju göra det till slut.
— Utmärkt.
Jag log.
— Då kan du börja med att betala allt också.
Hans panna drog ihop sig.
— Vad menar du?
Jag tog upp mobilen, låste upp den och öppnade bankappen.
— Bolånet ligger på ungefär 16 000 kronor i månaden. Av det betalar jag drygt 10 000.
Leendet försvann från hans ansikte på en sekund.
— El, internet och försäkringar hamnar runt 4 700 kronor. Nästan 3 300 av dem dras från mitt konto.
Maria korsade armarna över bröstet.
— Det här är ingen tävling.
— Jag är inte klar.
Jag fortsatte, lugnt och tydligt.
— Maten går på omkring 7 000 kronor i månaden. När vi står i kassan är det nästan alltid mitt kort som används.
Sedan vände jag blicken mot Erik igen.
— Och resan vi bokade till oktober? Handpenningen på 26 000 kronor? Den betalade jag.
Han sa ingenting.
— Reparationen av din bil i februari? 19 000 kronor. Den gick också från mitt konto.
— Jag sa ju att jag skulle betala tillbaka.
— Det gjorde du aldrig.
Maria sköt in, vassare nu:
— Ni är gifta! I en familj sitter man inte och räknar pengar på det där sättet!
Jag såg rakt på henne.
— Det var precis så jag också tänkte. Ända tills din son bad om mitt bankkort för att kunna kontrollera min lön.
Marias kinder blossade röda.
Erik slog näven i bordet.
— Nu räcker det!
Jag mötte hans blick utan att blinka.
— Nej. Det är nu det börjar.
Sedan drog jag tillbaka kortet och stoppade ner det i plånboken igen.
— Eftersom du vill ha ansvaret för alla pengar, delar vi från och med nästa månad samtliga kostnader exakt lika.
Erik spärrade upp ögonen.
— Anna…