— Bolånet. Räkningarna. Maten. Försäkringarna. Reparationerna. Allting, sa jag.
Färgen försvann ur Eriks ansikte.
Jag visste exakt varför.
Hans lön var något lägre än min.
Men det handlade inte bara om det. I nästan två år hade jag frivilligt tagit en större del av våra gemensamma utgifter, eftersom han påstod att han behövde spara ihop pengar till att starta eget.
Ett företag som aldrig hade blivit mer än prat.
Då slog en tanke ner i mig.
— Förresten, Erik… var finns dina sparpengar?
Han stelnade till.
Maria vände genast bort blicken.
Jag såg från den ena till den andra.
— Vad är det?
— Ingenting, svarade Erik alldeles för snabbt.
Det drog ihop sig i bröstet på mig.
— Hur mycket har du lyckats lägga undan?
— Det här är inte rätt tillfälle.
— Du krävde att få se mitt bankkort, men du tänker inte berätta var dina egna pengar har tagit vägen?
Tystnaden som följde var svar nog.
Jag tog upp min telefon.
— Okej. Visa mig ditt konto.
— Har du blivit galen?
— Nej. Jag är din fru. Kvinnan vars lön du för en halv minut sedan tänkte kontrollera.
Han tog ett steg bakåt.
Det enda lilla steget räckte.
Något hade hänt med pengarna.
— Erik.
— Anna, släpp det där.
— Hur mycket?
Maria klev in mellan oss.
— Han hjälpte bara sin familj.
Jag vred långsamt huvudet mot henne.
— Vilken familj menar du?
Hon sänkte blicken.
Och innan hon ens hann svara förstod jag.
— Mig, mumlade hon.
Köket kändes plötsligt trångt, som om väggarna hade flyttat sig närmare.
— Hur mycket? frågade jag igen.
Erik drog handen över ansiktet.
— Ungefär hundratrettio tusen.
Jag stod alldeles stilla.
— Hundratrettio tusen kronor?
— Mamma hade problem.
— Vad för problem?
Maria rätade på ryggen, nästan förolämpad.
— Jag behövde renovera badrummet och byta ut några möbler.
Först trodde jag att hon skämtade.
Det gjorde hon inte.
— Kallar du det problem?
— Min lägenhet behövde faktiskt fräschas upp.
Jag vände blicken mot Erik.
— Du gav henne hundratrettio tusen kronor?
— Det var mina pengar.
Den meningen lade allting på plats.
Jag nickade långsamt.
— Precis.
Erik såg oförstående ut.
— Vad menar du?
— Det var dina pengar. Det sa du själv.
— Anna, vrid inte på det jag säger.
— Det gör jag inte.
Jag reste mig från stolen.
— Du gjorde av med hundratrettio tusen kronor utan att säga ett enda ord till mig. Och när dina besparingar var slut kom du fram till att lösningen var att ta kontroll över min lön.
Erik öppnade munnen.
Jag höjde handen och stoppade honom.
— Och dessutom tog du med din mamma in i det här, så att ni två tillsammans kunde pressa mig.
— Jag tog inte hit henne! Hon var redan här.
Maria sköt hastigt in:
— Jag ville bara hjälpa till.