— Då kan du hjälpa din son genom att betala den del av räkningarna som han själv borde stå för.
Maria tystnade tvärt. Det fanns plötsligt ingenting mer hon ville lägga till.
Jag gick ut ur köket, och Erik kom efter mig ut i hallen.
— Vart ska du?
— Till banken.
— Varför då?
Jag vände mig om och såg honom rakt i ögonen.
— För att ändra upplägget för våra gemensamma betalningar.
Någonting i hans ansikte skiftade.
— Anna, vänta lite.
— Från och med nu betalar var och en exakt sin egen andel. Och ingen, absolut ingen, ska längre ha tillgång till mitt konto.
— Tänker du verkligen förstöra vårt äktenskap på grund av pengar?
Jag var nära att skratta, men det fastnade någonstans i halsen.
— Nej, Erik. Jag börjar bara äntligen förstå vad vårt äktenskap betydde för dig när dina egna pengar började ta slut.
Sedan gick jag.
Redan samma kväll öppnade jag ett nytt konto i en annan bank och såg till att min lön framöver skulle sättas in där i stället. Jag bytte dessutom lösenord på allt han möjligen kunde ha haft åtkomst till.
Därefter satte jag mig ner och gick igenom varenda gemensam utgift, rad för rad. Hyra, el, försäkringar, mat, abonnemang, lån — allt.
Hans del landade på 15 000 kronor i månaden.
När jag visade honom sammanställningen satt han tyst i nästan en hel minut.
— Jag kan inte betala så mycket.
— Det har jag gjort i flera år.
— Men då kommer jag knappt ha något kvar i slutet av månaden.
— Det hade inte jag heller när jag betalade mer för att du påstod att du skulle kunna ”spara”.
Han sänkte blicken.
Tre dagar senare ringde Maria.
Hon bad inte om ursäkt. Inte ens i närheten.
I stället anklagade hon mig för att ha förödmjukat hennes son.
Jag svarade bara med en enda mening:
— Om han vill fatta beslut ensam, får han också bära följderna ensam.
Sedan avslutade jag samtalet.
Men där tog det inte slut.
Två veckor senare fick jag ett meddelande från vår gemensamma bank. En överföring på 38 000 kronor hade nekats.
Mottagaren?
Maria.
Den här gången bad jag inte om någon förklaring. Jag skrev ut kontoutdraget och lade det på köksbordet.
När Erik kom hem från jobbet låg papperet där och väntade på honom. På exakt samma plats där han några veckor tidigare hade sträckt fram handen och krävt att få mitt bankkort.
Han tittade på dokumentet.
Sedan på mig.
— Anna, jag kan förklara.
— Jag vet.
Bredvid kontoutdraget hade jag lagt ett litet kuvert.
I det låg bankkortet till vårt gemensamma konto.
Avklippt i två delar.
— Vad ska det där betyda?
Jag tog på mig kappan.
— Det betyder att du har fått precis det du ville ha.
— Vad pratar du om?
Jag såg på honom en sista gång.
— Du ville bestämma själv.
Jag öppnade ytterdörren.
— Så från och med nu får du också själv bestämma vad du gör med dina pengar, med din mamma… och med ditt liv.
För första gången sedan allt började hade Erik inget svar.
Och för första gången på mycket länge kände jag att jag inte behövde hans tillåtelse för att avgöra hur mitt eget liv skulle fortsätta.