Han begär alltså att få ut hälften av det påstådda värdet av förbättringarna. Summan har han själv satt till trehundratusen kronor, vilket, om jag förstår saken rätt, nästan motsvarar hälften av vad lägenheten såldes för.
”Ja”, bekräftade jag. ”Jag fick lite drygt sexhundratusen för den.”
”Snyggt upplägg”, sade Anders torrt och drog på munnen utan att le. ”Men det finns ett problem för honom. För att ett sådant krav ska ha någon tyngd måste det handla om förbättringar som inte går att skilja från bostaden och som dessutom är betydande. Det vill säga sådant som en omfattande renovering, ombyggnation, flytt av väggar, byte av ledningar, stammar, el och liknande. Av det du berättar, och av det som framgår av inspelningen, låter det däremot som vanlig ytrenovering. Tapeter, färg, lite fix. Och dessutom säger han själv att det var moster Margareta som skötte renoveringen, medan han mest hjälpte till.”
”Men de har kvitton också”, påminde jag honom. ”Hans mamma har samlat på dem i två år. På material.”
”Kvitton är inte oviktiga”, medgav Anders och nickade eftertänksamt. ”Men kvitton på byggvaror bevisar inte automatiskt att det är just han som har betalat dem. Om de står på hans mamma, eller på din moster, hjälper de snarare inte honom alls. Om de står i hans namn får vi titta närmare på vad det faktiskt gäller. Spik, tapeter, färg, lister. Sådant kan man komma upp i en del med, men knappast trehundratusen kronor. Och definitivt inte utan att visa att allt har använts i just den lägenheten och att det har höjt värdet på ett varaktigt sätt.”
Jag vred händerna i knät.
”Vad ska jag göra nu?”
”För det första ska du inte drabbas av panik”, svarade han med en fasthet som fick mig att andas lite lugnare. ”Vi lämnar in ett genkäromål och begär att pengarna från försäljningen ska fastställas som din enskilda egendom. Vi åberopar också ljudinspelningen som bevisning, eftersom den visar att han själv i praktiken medger att hans krav inte håller. Dessutom kommer jag att begära att vittnen kallas. Grannar, bekanta till din moster, människor som sett vem som faktiskt gjorde arbetet och vem som betalade. Och du själv, naturligtvis. Du blir central i det här.”
”Jag är rädd”, erkände jag lågt. ”Jag har aldrig varit i en domstol förut.”
”Det är helt begripligt”, sade han och log lugnt. ”Men du har redan gjort mer rätt än många andra i din situation. Alla hade inte haft sinnesnärvaro nog att spela in samtalet och sedan söka juridisk hjälp. Många väntar, står ut, hoppas att det ska lösa sig, och när de väl kommer till domstol har de inga bevis. Du har både bevis och ryggrad.”
De orden värmde mer än jag hade väntat mig. Det var så länge sedan någon hade stått på min sida utan att samtidigt kräva något tillbaka.
”Vad kostar det?” frågade jag när jag kom att tänka på det praktiska.
Anders nämnde arvodet. Det var mycket pengar, åtminstone för mig, men inte orimligt. Efter försäljningen fanns det fortfarande medel kvar, och för första gången på länge kändes det som om jag kunde använda dem till att skydda mig själv.
”Okej”, sade jag. ”Jag vill gå vidare. När börjar vi?”
”Nu”, svarade han utan omsvep. ”Jag skriver handlingarna. Du läser igenom och undertecknar. I morgon lämnar vi in genkäromålet. Det är fortfarande två veckor kvar till den förberedande förhandlingen, så vi hinner bygga upp vårt material ordentligt.”
Vi skrev under avtalet, och jag betalade förskottet. När jag kom ut från kontoret var jag lätt yr. Jag visste inte om det berodde på stressen, på lättnaden eller på att jag för första gången på länge hade gjort något som faktiskt förde mig framåt. Det var fortfarande långt kvar, men jag hade åtminstone slutat stå still.
De följande två veckorna gick i en märklig blandning av väntan och oro. Jag höll mig mest hemma och undvek att gå ut i onödan. Tanken på att råka stöta ihop med Erik eller hans mamma gjorde mig illamående. Jag pratade nästan bara med mamma — min fostermamma, moster Margaretas gamla väninna som hade tagit hand om mig när jag behövde någon — och med Eva. Mamma upprepade gång på gång att jag skulle hålla ut, att jag var starkare än jag trodde. Eva lovade att hon skulle vittna om det behövdes.
Erik ringde flera gånger. Jag svarade inte. Då började han skicka meddelanden i stället. ”Du kommer att ångra dig.” ”Domstolen ska nog visa vem som har rätt.” ”Min advokat är bäst, han kommer att krossa dig.” Jag raderade ingenting. Varje meddelande sparades och vidarebefordrades till Anders.
Dagen före den förberedande förhandlingen ringde Maria. Det förvånade mig. Min svärmor hade aldrig brukat ringa direkt till mig; allt hade hon alltid skött genom sin son. Men nu hade hon tydligen bestämt sig för att själv ta kommandot.
”Anna”, sade hon när jag svarade. Rösten var kall som metall. ”Har du tappat all skam i kroppen? Du tänker alltså dra din egen man inför rätta? Ett genkäromål, säger de?”
”Hej, Maria”, svarade jag så lugnt jag kunde. ”Det var Erik som stämde mig först. Jag försvarar mig bara.”
”Försvarar dig?” fnös hon. ”Du sålde lägenheten, lade beslag på pengarna och nu vill du dessutom lämna Erik utan någonting? Glöm det. Vi har kvitton. Vi kommer att bevisa att renoveringen var hans.”
”Maria”, avbröt jag henne, ”har du själv tittat på kvittona? Kommer de ens upp i hundratusen? Eller handlar det mest om småsummor?”
Hon tystnade ett ögonblick. När hon fortsatte var rösten ännu vassare.
”Försök inte vara smart. Domstolen får avgöra. Och den där inspelningen du har är olaglig. En provokation. Du lurade Erik, hällde i honom alkohol och tvingade honom att säga saker.”
”Jag hällde inte i honom någonting”, svarade jag. ”Han kom hit berusad av egen vilja. Och inspelningen är laglig. Min advokat har kontrollerat det.”
”Din lilla…” Hon svor, grovt och hätskt, på ett sätt jag aldrig hade hört från henne tidigare. ”Vänta du bara, Anna. Vi ska visa dig. Du har gett dig på fel familj.”
Sedan bröt hon samtalet.
Jag satt kvar med mobilen i handen och stirrade på den svarta skärmen. Konstigt nog kände jag ingen rädsla. Bara en tung trötthet. Och någonstans djupt därunder fanns en ilska som växte sig allt klarare. Ilska över människor som var så övertygade om att regler inte gällde dem. Som ansåg att de hade rätt att ta något som tillhörde någon annan, bara för att de kunde säga ”familj” och ”barn” och ”vi behöver”. Som om jag inte hade någon familj. Som om jag inte hade några rättigheter.
På morgonen när förhandlingen skulle hållas klädde jag mig strikt. En mörk kjol, en ljus blus, nästan inget smink. Anders hade sagt att man i domstol skulle se ordentlig, lugn och trovärdig ut. Jag ställde mig framför spegeln och såg på mig själv. En kvinna i trettioårsåldern såg tillbaka. Trött, ja. Men samlad. Blicken vek inte undan.
I korridoren utanför rättssalen var det fullt av människor. Några satt tysta med mappar i knät, andra viskade nervöst med sina ombud. Jag och Anders hittade rätt sal och satte oss på en bänk. Efter några minuter dök de upp.
Erik kom först, tätt följd av Maria och Kristina. Han bar kostym, men den gjorde honom inte mer imponerande. Kavajen hängde för stort över axlarna och slipsen satt snett. Maria hade en mörk, strikt klänning och håret uppsatt så högtidligt att det nästan såg ut som om hon skulle på bröllop. Kristina hade något färgstarkt på sig, läpparna hårt målade och blicken full av illvilja.
När Erik fick syn på mig vände han bort huvudet. Maria gick förbi utan att låtsas om mig. Kristina lutade sig däremot aningen åt mitt håll och väste:
”Din vidriga människa.”
Jag svarade inte. Jag hade lovat mig själv att inte ge dem något de kunde använda.
Vi gick in i salen när domaren kom. Hon var en kvinna i femtioårsåldern, med trötta drag och glasögon långt ned på näsryggen. Hon såg kort på oss alla, öppnade akten och började gå igenom ärendet.
Den förberedande förhandlingen var i grunden formell. Parterna redovisade sina yrkanden, domaren ställde kompletterande frågor och ett datum för huvudförhandlingen skulle bestämmas. Men Eriks advokat, en äldre man med skarpa ögon och ett nästan rovfågelaktigt ansikte, gick omedelbart hårt fram.
”Fru ordförande”, började han, ”vi vill särskilt framhålla att svaranden har agerat illojalt. Hon har sålt bostaden bakom ryggen på sin make, trots att bostaden ska betraktas som sambo- och makars gemensamma egendom i den del där käranden har investerat betydande medel. Vi har även en begäran om att den ljudinspelning som svaranden påstår sig ha ska avvisas som otillåten bevisning. Den har framställts i hemlighet och utgör ett intrång i min klients privatliv.”
Anders reste sig lugnt.
”Fru ordförande, vi bestrider detta. Bostaden är inte giftorättsgods på det sätt käranden påstår. Den tillföll min klient genom arv från hennes moster, vilket styrks av handlingarna. De påstådda investeringarna, i den mån de över huvud taget kan visas, är av begränsad omfattning och kan inte ligga till grund för att egendomen ska betraktas som gemensam. När det gäller inspelningen är den gjord under ett samtal där min klient själv deltog, i hennes egen bostad. Det finns inget lagbrott här. Tvärtom är inspelningen av betydelse, eftersom käranden där medger att hans anspråk saknar verklig grund.”
Domaren lyssnade utan att avbryta. Hon nickade ibland och gjorde några anteckningar. Till sist sade hon:
”Frågan om ljudinspelningens tillåtlighet prövas vid huvudförhandlingen. Huvudförhandling sätts ut om två veckor. Parterna ska då ha sin bevisning färdig. Personlig inställelse gäller.”
Alla reste sig när hon lämnade salen. Ute i korridoren hann jag knappt ta ett andetag innan Maria rusade fram mot mig.
”Tror du att vi tänker ge oss?” fräste hon och pekade med ett stelt finger nästan rakt mot mitt ansikte. ”Vi har den bästa advokaten i hela stan. Vi ska mala ner dig.”
”Mamma, sluta”, mumlade Erik och försökte dra henne åt sidan, men hon ryckte loss armen.
”Håll tyst, din mes!” skrek hon åt honom. ”Allt det här är ditt fel. Du gifte dig med henne, och nu får vi lida för det.”
Jag såg på dem och kände ett märkligt lugn. Det var nästan som om scenen utspelade sig bakom glas. Kristina stod en bit bort och bet på en nagel medan hon kastade ilskna blickar åt mitt håll.
”Maria”, sade jag stilla, ”ni har två veckor på er att tänka igenom det här. Kanske vore det klokast att återkalla stämningen innan det går längre.”
Hon spärrade upp ögonen, som om hon inte kunde tro att jag hade vågat tala till henne på det sättet.
”Du ska ge mig råd? Du? Jag ska…”
”Nu går vi”, avbröt Eriks advokat och tog henne bestämt under armen. ”Inte här. Ni får säga det ni vill säga vid rätt tillfälle.”
Han förde bort dem. Erik vände sig om ett kort ögonblick, och i hans ansikte tyckte jag mig se något som inte bara var vrede. Kanske ånger. Kanske rädsla. Men det rörde mig inte längre på samma sätt.
Jag och Anders gick ut ur tingsrätten. Det duggregnade. Himlen var låg, grå och kall.
”Två veckor”, sade han. ”Nu gäller det att samla vittnen. Grannar, vänner till din moster, personer som vet vem som renoverade och när.”
”Jag förstår”, svarade jag.
De kommande två veckorna blev ett enda springande mellan människor, telefonsamtal och anteckningar. Jag sökte upp alla av moster Margaretas gamla grannar som fortfarande fanns kvar. Moster Margareta hade varit nära vän med tant Emma i lägenhet tjugofem. Tant Emma var åttio år, men minnet var knivskarpt. Hon berättade hur moster Margareta hade anlitat hantverkare, hur hon själv hade åkt och köpt material, hur Erik bara hade hjälpt till att flytta möbler och bära saker någon enstaka gång. Grannen ovanför, farbror Karl, bekräftade att han hade hört renoveringsljud redan fem år tidigare, alltså innan jag ens var gift med Erik. Jag skrev ned allt, bad om telefonnummer och frågade om de kunde tänka sig att komma till domstolen.
Anders färdigställde genkäromålet. Där yrkade han att pengarna från försäljningen skulle erkännas som min enskilda egendom och att Erik dessutom skulle ersätta mig för rättegångskostnader samt betala ett mindre skadestånd för den kränkning och press han utsatt mig för. Beloppet för den ideella ersättningen var mest symboliskt — femtusen kronor — men Anders förklarade att det viktiga var principen.
Dagen före huvudförhandlingen ringde Kristina. Jag stirrade på skärmen en stund innan jag svarade. Vad kunde hon vilja?
”Anna”, sade hon med en röst som lät gråtfärdig. ”Kan du ta tillbaka ditt genkäromål? Vi har pratat och bestämt att vi inte vill processa längre. Bara du drar tillbaka ditt.”
”Vad sa du?” Jag trodde först att jag hade hört fel. ”Skämtar du? Och Eriks stämning då?”
”Den tar vi också tillbaka”, sade hon snabbt. ”Vi fattar att det blev fel. Mamma håller med. Erik också. Kan vi inte bara skiljas åt i fred?”
Jag svarade inte genast. Orden lät för mjuka, för hastiga. Något stämde inte. Förändringen var alldeles för plötslig.
”Kristina, jag behöver tänka”, sade jag till slut. ”Jag måste prata med min advokat först.”
”Dra inte ut på det bara”, sade hon, och nu skar något nervöst igenom den gråtmilda tonen. ”Förhandlingen är i morgon. Det måste lösas i dag.”
Jag avslutade samtalet och ringde Anders direkt. Han lyssnade utan att avbryta och gav ifrån sig ett kort, skeptiskt ljud.
”Det låter som att de har förstått att de riskerar att förlora. Eller så har deras advokat förklarat för dem hur illa inspelningen ligger till för deras del. Men du ska inte lita på muntliga besked. Om de vill återkalla sin talan får de lämna in en formell återkallelse till domstolen. När vi ser den kan vi ta ställning till ditt genkäromål. Annars går vi dit som planerat.”
Jag ringde tillbaka till Kristina och återgav hans svar. Hon blev tyst några sekunder.
”Alltså… vi ska lämna in det i dag”, sade hon sedan. ”Men du behöver inte komma i morgon, okej? Så blir allt enklare.”
”Kristina”, sade jag, ”jag gör ingenting utan papper. Så länge det inte finns ett beslut eller en handling, kommer jag till domstolen.”
Hon lade på utan att säga hej då.
Den natten sov jag nästan inte alls. Jag låg vaken i mörkret och försökte förstå vad de höll på med. Var det en fälla? Hade de verkligen blivit rädda? Eller hoppades de bara att jag skulle utebli, så att de skulle kunna vända det till sin fördel? På morgonen ringde jag Anders igen. Hans besked var kort: vi skulle åka. Det fanns inget att diskutera.
När vi kom in i rättssalen var de inte där. Inte Erik, inte Maria, inte Kristina. Inte ens deras advokat. Vi väntade en halvtimme. Till slut kom domaren in och konstaterade:
”Käranden har uteblivit. Han är korrekt delgiven. Någon förklaring till frånvaron har inte inkommit. Om ingen begäran om uppskov finns, kan målet avgöras i hans frånvaro.”
Ingen sådan begäran hade kommit.
Domaren vände sig mot oss.
”Har svaranden sin bevisning klar?”
Anders lämnade över handlingarna. Domaren gick igenom dem länge och noggrant. Hon bläddrade, läste, jämförde och gjorde anteckningar. Tystnaden i salen kändes nästan overklig.
Till slut lade hon ned pappren.
”Med hänsyn till att käranden inte har inställt sig och inte har visat att hans talan är befogad, samt med beaktande av den bevisning som svaranden har lagt fram, däribland ljudinspelningen, meddelar tingsrätten följande beslut. Eriks talan ogillas i sin helhet. Genkäromålet bifalls delvis. Medlen från försäljningen av bostaden ska anses tillhöra Anna K. som enskild egendom. Erik K. ska ersätta Anna K. med femtusen kronor samt stå för angivna rättegångskostnader.”
Jag satt helt stilla. Orden nådde mig, men jag vågade knappt tro på dem. Var det verkligen över? Hade jag vunnit?
När vi kom ut från domstolsbyggnaden hade molnen spruckit upp. Solen sken för första gången på två veckor, och jag drog ett djupt andetag som om luften plötsligt räckte längre ned i lungorna.
”Gratulerar”, sade Anders. ”Du klarade det bra. Men var medveten om att det inte nödvändigtvis är helt avslutat. Han har tre veckor på sig att överklaga. Gör han det, fortsätter processen i nästa instans.”
”Och om han inte gör det?” frågade jag.
”Då vinner domen laga kraft. Därefter kan vi gå vidare med verkställighet om han inte betalar frivilligt. Femtusen är inte trehundratusen, men det är ändå något.”
Jag log. För första gången på mycket länge kom leendet av sig självt.
Kapitel 5. Det sista mötet
En månad passerade efter domen. En hel månad av tystnad, lugn och försiktiga försök att vänja mig vid ett liv där ingen skrek åt mig, hotade mig eller krävde att jag skulle ge bort det som var mitt. Erik hörde inte av sig. Maria teg. Kristina försvann också. I början gick jag ändå och väntade på nästa slag. Varje gång det ringde på dörren ryckte jag till. Varje okänt nummer fick magen att dra ihop sig. Men så småningom började spänningen släppa taget. Anders hade förklarat att överklagandetiden snart skulle löpa ut, och om Erik inte lämnade in något i tid skulle domen stå fast. Det återstod tre dagar.
Jag satt i köket i min nya lägenhet, en liten etta i ett lugnt bostadsområde som jag hade köpt efter att moster Margaretas lägenhet sålts. Pengarna som blev över hade jag satt in på ett konto. Jag ville inte kasta mig in i några stora beslut. De fick ligga där som en trygghet, en buffert, en påminnelse om att jag kunde klara mig själv.
Lägenheten var liten, nästan löjligt liten jämfört med den gamla, men den var min. Det var jag som hade valt tapeterna. Jag som hade bestämt var soffan skulle stå. Jag som skruvat upp hyllorna, mätt avstånd, flyttat lampor, ångrat mig och gjort om. Ingen stod bakom mig och sade att beige var mer praktiskt än grönt, att bordet borde stå vid fönstret eller att soffan måste pressas mot väggen. Här fanns inga suckar, inga order, inga kommentarer. Bara mina beslut.
Katten Gustav låg utsträckt på fönsterbrädan och värmde sig i solen. Jag hade gett honom namnet för att det på något märkligt sätt påminde mig om moster Margareta; hon hade alltid tyckt om gammaldags, lite högtidliga namn. Han sov med tassarna under sig och såg fullständigt obekymrad ut.
Jag drack kaffe och tänkte på framtiden. Om en vecka skulle min kurs i spanska börja. Jag hade anmält mig, köpt böcker och laddat ned en app till mobilen. Jag ville ha något nytt. Något färgstarkt. Något som inte påminde om de år jag just lämnat bakom mig.
Då ringde det på dörren.
Jag stelnade till och satte ned koppen så hastigt att kaffet skvalpade mot kanten. Hjärtat började slå fortare. Var det han? Jag gick tyst fram till dörren och tittade genom titthålet. Utanför stod en man i uniform. Igen. Bredvid honom fanns en annan man, civilklädd. Båda såg allvarliga ut.
Jag öppnade.
Mannen i uniform räckte fram ett papper.
”Anna Pettersson? Delgivning. Överklagande från Erik K.”
Jag tog emot handlingen, skrev under och stängde dörren. Sedan lutade jag ryggen mot den och blundade. Så där ja. Han hade inte gett sig. Han tänkte fortsätta.
Jag ringde Anders. Han svarade nästan direkt.
”Anders.”
”Han har överklagat”, sade jag. ”De kom precis med handlingarna.”
”Jag vet”, svarade han lugnt. ”Jag har fått underrättelsen. Försök att inte stressa upp dig. Det här var möjligt att förutse. Han förlorade, och någon har förmodligen intalat honom att det fortfarande finns en chans. Vi går vidare till hovrätten.”
”Finns det en chans för honom?” frågade jag, fast jag var rädd för svaret.
”En mycket liten”, sade Anders bestämt. ”Vi har stark bevisning. Inspelningen, vittnena, handlingarna. Hovrätten kommer att granska tingsrättens bedömning, men den ändrar inte en dom utan goda skäl. Det måste finnas något tydligt fel, och det gör det inte. Jag har varit noggrann.”
”Vad ska jag göra?”
”Vänta på datumet. Och förbered dig mentalt på att gå igenom det en gång till. Jag företräder dig även där. Det kommer att ordna sig.”
När samtalet var slut såg jag bort mot Gustav. Han gäspade stort, visade sin rosa tunga och lade sedan huvudet på tassarna igen. För honom betydde det ingenting. För mig betydde det allt. Jag ville inte tillbaka in i den där mardrömmen, inte ens för en dag. Men valet fanns inte.
Förhandlingen sattes ut tre veckor senare. Under tiden levde jag som på nålar. Jag gick till jobbet, handlade, gick på min spanskakurs och repeterade ord som casa, libertad och futuro, men i bakhuvudet malde samma fråga hela tiden: tänk om något går fel? Erik ringde inte, men Anders berättade att han hade bytt advokat. Den förste hade tydligen dragit sig ur när han insåg hur dåliga utsikterna var. Den nye var yngre, mer aggressiv, och enligt Anders ”hetare på gröten”.
Dagen för hovrättsförhandlingen klädde jag mig lika återhållsamt som första gången. En mörk klänning, håret uppsatt, diskret smink. Hovrättens lokaler kändes ännu mer strikta än tingsrättens. Höga tak, vakter, långa korridorer och en tystnad som gjorde varje fotsteg tydligt. Jag och Anders satte oss på en bänk och väntade.
Efter en halvtimme kom de. Erik, Maria och den nye advokaten. Advokaten var en ung man i dyr kostym, med ett självsäkert ansikte och ett leende som inte nådde ögonen. Maria såg äldre ut än sist, men ilskan i henne var lika stark. Erik däremot verkade nästan släckt. Han hade mörka ringar under ögonen och undvek att se åt mitt håll.
Kristina var inte med. Hon hade tydligen valt att hålla sig borta den här gången.
I salen satt en domare i fyrtioårsåldern med skarp blick. Förhandlingen inleddes, och Eriks nye ombud gick rakt på sak.
”Fru ordförande, vi yrkar att tingsrättens dom ska ändras. Den bygger på en felaktig rättstillämpning. Även om bostaden ursprungligen förvärvats genom arv har den under äktenskapet förbättrats avsevärt med gemensamma medel och med min klients egna insatser. Vi åberopar nu kvitton som visar inköp av material för sammanlagt mer än femtiotusen kronor.”
”Femtiotusen?” upprepade Anders lågt bredvid mig, men domaren reagerade inte.
Jag såg på Erik. Femtiotusen kronor? Varifrån skulle de pengarna ha kommit? Han hade inte ens tjänat så mycket över på två år. Kanske hade Maria lagt till egna kvitton för att få upp summan. Kanske var några av dem inte ens äkta.
Domaren tog emot pärmen med kvitton och bläddrade igenom den.
”Vad säger svarandesidan om detta?” frågade hon.
Anders reste sig.
”Fru ordförande, för det första har dessa kvitton inte lagts fram i tingsrätten, trots att käranden hade möjlighet att göra det. Det väcker frågor om varför de kommer först nu. För det andra bestrider vi att samtliga kvitton är relevanta för den aktuella bostaden, och vi ifrågasätter även äktheten i delar av materialet. För det tredje finns en ljudinspelning där käranden själv säger att renoveringen var begränsad och att processen drivits fram av hans mor. Vi begär att utskriften av inspelningen beaktas.”
Domaren nickade och tog emot utskriften. Hon läste länge. Sedan lyfte hon blicken mot Erik.
”Erik K., bekräftar du att det är din röst på inspelningen?”
Erik blev blek. Han svalde och såg snabbt på sin advokat. Maria lutade sig fram och väste:
”Det är en provokation. Hon gjorde honom full.”
”Maria K.”, sade domaren skarpt. ”Jag ställde frågan till Erik K. Ni får inte avbryta. Erik K., svara.”
”Det är min röst”, pressade han fram. ”Men jag var berusad. Jag visste inte vad jag sade.”
”På inspelningen talar du tydligt och sammanhängande”, konstaterade domaren. ”Du säger att renoveringen var liten och att stämningen var din mors idé. Stämmer det?”
”Nej!” utbrast Maria. ”Han menade inte så!”
”Ytterligare ett avbrott, och ni får lämna salen”, sade domaren kallt.
Maria tystnade, men hon såg på mig med ett hat som var så naket att jag fick en rysning längs ryggen.
Den unge advokaten försökte snabbt ta tillbaka kontrollen.
”Fru ordförande, vi vidhåller att inspelningen inte ska tillåtas. Den har gjorts utan min klients samtycke och innebär ett otillbörligt intrång i hans privatliv.”
Anders reste sig för att bemöta invändningen och började med att påpeka att inspelningen hade gjorts i min egen bostad.