under ett enskilt samtal, invände Anders. – Lagen förbjuder inte att man spelar in ett sådant samtal, särskilt inte när det sker i den egna bostaden. Dessutom var det käranden själv som sökte upp svaranden och tog initiativ till samtalet. Jag kan inte se att något otillåtet har skett.
Domaren lyssnade utan att avbryta, nickade då och då och antecknade kort i sina papper. Därefter kallades vittnena in.
Först kom gamla Emma in. Hon hade hunnit bli åttioett år och hade följts dit av sitt barnbarn. Hon gick långsamt, men blicken var klar, och när hon började berätta darrade rösten inte det minsta. Hon beskrev hur moster Margareta själv hade anlitat hantverkare, själv åkt och köpt byggmaterial och själv hållit i hela renoveringen. Erik, sade hon, hade bara hjälpt till att flytta möbler och någon enstaka gång slagit fast några golvlister.
– Fick han betalt för det han gjorde? frågade min advokat.
– Det fick han, svarade Emma bestämt. – Margareta gav honom ett kuvert. Det såg jag med egna ögon. Efteråt sade hon till mig: ”Jag gav Erik lite för besväret. Han ville inte ta emot det först, men jag stod på mig.”
Erik satt där och var röd i ansiktet ända upp till öronen. Maria vred nervöst på sin näsduk, som om hon tänkte slita den i bitar.
Sedan vittnade grannen Karl. Han bekräftade att renoveringen hade pågått för fem år sedan, långt innan Anna hade gift sig. Årtalet mindes han mycket väl, för samma år hade hans dotter gift sig, och därför hade datumet etsat sig fast i minnet.
Domaren hörde alla, ställde några följdfrågor och förklarade sedan att rätten skulle ta paus. Vi fick lämna salen och gå ut i korridoren.
– Vad tror du? frågade jag Anders lågt.
– Jag tror att hovrätten låter domen stå fast, svarade han. – De har för mycket emot sig. Och de där kvittona på femtiotusen kronor ser högst tveksamma ut. Om det behövs begär jag en sakkunnig granskning av dem.
Efter ungefär en timme kom domaren tillbaka. Alla reste sig. Beslutet lästes upp med torr och formell röst:
– Erik K:s överklagande avslås. Tingsrättens dom fastställs i sin helhet. Beslutet gäller omedelbart.
Jag andades ut så djupt att det nästan gjorde ont i bröstet. Erik tog sig för huvudet. Maria for upp från sin plats.
– Det här är inte sant! Vi kommer att gå vidare! Vi ska till Högsta domstolen!
– Ni får lugna er, sade domaren skarpt. – Avgörandet står fast. Det finns i teorin särskilda vägar att gå, men det förändrar knappast saken i ert fall.
Sedan reste hon sig och lämnade salen.
Ute i korridoren hann jag knappt ta ett steg innan Maria kastade sig mot mig.
– Du! Det är ditt fel! skrek hon. – Min son har förlorat allt på grund av dig! Vi har lagt pengar på advokat, Kristina och barnen står utan bostad, och du bara står där! Är du nöjd nu?
– Maria, sade jag trött. – Det var ni som drog i gång allt det här. Jag försvarade mig bara.
– Försvarade dig! härmade hon. – Du sålde lägenheten, stoppade pengarna i fickan och kräver dessutom skadestånd av oss! Du ska inte tro att du får en krona!
– Det får jag, svarade jag lugnt. – Handlingarna är redan klara.
Hon höjde handen som om hon tänkte slå mig, men Erik hann gripa tag i hennes handled.
– Mamma, sluta! ropade han. – Vi förlorade. Då förlorade vi. Låt henne vara.
Maria ryckte loss handen och stormade bort längs korridoren. Klackarna slog hårt mot golvet för varje steg. Erik stod kvar en sekund och såg på mig. I hans blick fanns något jag inte kunde tyda. Ilska, utmattning och kanske… ånger?
– Anna, sade han lågt. – Förlåt om… om allt blev så här. Jag ville egentligen inte. Det var mamma som…
– Erik, avbröt jag. – Gå. Säg inget mer. Allt som behövde sägas är redan sagt.
Han nickade svagt, vände sig om och gick efter sin mor.
Jag såg honom försvinna runt hörnet och tänkte: där. Nu är det slut. Nu finns det inget mer.
Anders och jag gick ut ur domstolsbyggnaden. Utanför var luften varm och solen lyste så starkt att det nästan kändes som sommar.
– Grattis, Anna, sade han. – Nu är det verkligen över. Ni vann helt och hållet. Nu kan ni få lugn.
– Tack, svarade jag. – Jag hade aldrig klarat det här utan dig.
– Jo, det hade ni, sade han med ett litet leende. – Ni är starkare än ni tror. Men för säkerhets skull: om något händer, ring. Jag finns kvar.
Vi skildes åt vid parkeringen. Jag satte mig i bilen och körde hem. I huvudet var det märkligt tomt. Jag kände varken glädje eller ilska, inte ens bitterhet. Bara en tung trötthet och en lättnad som kändes nästan overklig.
Två veckor senare började Kronofogden driva in de femtusen kronorna i ideellt skadestånd och ersättningen för rättegångskostnaderna från Erik. Jag visste inte om han betalade eller inte, och ärligt talat brydde jag mig inte längre. Det viktigaste var att mardrömmen äntligen hade tagit slut.
Ytterligare en månad gick. Då fick jag genom en gemensam bekant veta att Kristina och barnen aldrig hade fått någon lägenhet. Hon hyrde ett rum i en delad bostad och arbetade dubbla pass för att få ihop pengar till barnens mat och kläder. Erik bodde hos sin mamma, men där hade allt börjat rasa. Maria beskyllde honom för allt möjligt, skrek att han var vek, att han var en mes och att han hade förstört deras chanser.
Sedan inträffade något ingen hade väntat sig.
Det var Sara, vår gemensamma bekanta som jag ibland träffade genom jobbet, som ringde.
– Anna, har du hört? viskade hon, som om någon kunde stå bakom henne och lyssna.
– Hört vad? frågade jag.
– Maria har stämt Erik.
Jag trodde först att jag hade hört fel.
– Vad sa du?
– Hon kräver tillbaka pengarna hon lade ut på hans advokat. Hon påstår att han lovade att betala tillbaka om de vann, men nu har han inte betalat en krona.
– Sin egen son? sade jag långsamt.
– Ja, sin egen son, bekräftade Sara. – Det handlar tydligen om en ganska stor summa. Advokaten var dyr. Det var ju hon som ordnade honom, men Erik skrev tydligen på någon form av skuldförbindelse. Nu säger han att han inte har pengar, och då gick hon till domstol. Hon säger att hon inte har sparat hela livet för att hennes son och svärdotter ska slösa bort hennes pengar på processer.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så mycket var de där familjebanden värda. Så starkt var blodsbandet. Så snart pengar kom in i bilden var till och med en mor beredd att dra sin son inför rätta.
Och det slutade inte där. En månad senare berättade Sara att Kristina hade blivit ovän med sin mamma på grund av pengarna. Kristina ansåg att Maria inte hade rätt att kräva Erik på ersättning, eftersom han hade kämpat för familjens skull. Maria hade i sin tur kallat Kristina för en parasit och räknat upp alla år hon, enligt henne, hade levt på hennes bekostnad. Kristina hade smällt igen dörren och därefter slutat höra av sig.
Erik, sades det, började dricka. Han förlorade jobbet eftersom han kom bakfull för ofta. Till slut kastade Maria ut honom ur lägenheten, fortfarande på grund av pengarna han inte betalade tillbaka. Efter det bodde han lite hos vänner, lite var som helst.
Jag lyssnade på allt detta och visste inte riktigt vad jag skulle känna. En liten del av mig kände kanske skadeglädje, det vore lögn att påstå något annat. Men mest blev jag sorgsen. För en gång i tiden hade jag älskat den mannen. En gång hade vi varit en familj. Och nu hade allt blivit till något trasigt och fult.
En kväll, när jag just hade gett katten mat och tänkte gå till min spanskkurs, ringde det på dörren. Jag tittade i titthålet och stelnade.
Utanför stod Erik.
Han var mager, orakad och hade en smutsig jacka på sig. Hela hans hållning var hopfallen. Han såg inte farlig ut. Han såg bara förlorad ut.
Jag öppnade dörren.
Han stod tyst en stund och tittade ner i golvet. Sedan lyfte han blicken.
– Anna… släpp in mig bara en halvtimme. Jag fryser.
Det var slutet av november och riktigt kallt ute. Jag suckade och klev åt sidan.
Han gick in, tog av sig skorna och följde efter mig ut i köket. Där sjönk han ner på en stol. Katten Gustav fräste åt honom och försvann snabbt in i vardagsrummet.
– Vill du ha te? frågade jag.
– Ja, gärna, mumlade han.
Jag fyllde vattenkokaren, satte mig mitt emot honom och väntade. Han såg sig omkring i köket, långsamt, som om han undersökte något han aldrig skulle kunna få.
– Du har det fint här, sade han. Eget.
– Ja, svarade jag. Mitt eget.
Han teg länge. Sedan började han tala, fortfarande med blicken fäst vid koppen framför sig.
– Du kan inte föreställa dig hur det blev efter rättegången. Mamma gick på mig hela tiden. Kristina också. Alla vill ha pengar, men jag har inga. Jag förlorade jobbet. Har ingenstans att ta vägen. Jag kom hit för att… be om förlåtelse.
– Erik, sade jag stilla. – Det har du redan gjort. Flera gånger.
– Den här gången menar jag det, sade han och såg upp. – Jag har förstått allt nu. Jag var en idiot som lyssnade på mamma. Anna, kan vi inte börja om? Jag ska ändra mig. Jag hittar ett jobb. Jag ska älska dig som förut. Snälla.
Jag såg på honom. Framför mig satt inte den man jag en gång hade gift mig med. Där satt en främling. En nedbruten, ynklig främling som ändå försökte hitta en väg att rädda sig själv. Han älskade mig inte. Han hade bara ingen annanstans att gå.
– Erik, sade jag tydligt. – Det blir inget ”som förut”. Du förstörde det själv. Inte din mamma. Inte Kristina. Du. Du kunde ha sagt nej till dem. Du kunde ha stått på min sida. Men du valde dem. Och nu, när de har kastat ut dig, kommer du till mig. Jag är ingen reservplan.
Han svarade inte. Tystnaden blev lång och tung. Till slut reste han sig.
– Så du tänker inte förlåta mig?
– Nej, sade jag.
Han nickade, drack upp sitt te och gick mot hallen. Vid dörren stannade han och vände sig om.
– Jag älskade dig faktiskt en gång.
– Och jag älskade dig, svarade jag. – Men det var länge sedan.
Han gick. Jag låste efter honom och lutade pannan mot dörren. Inuti var det tomt. Ingen medkänsla, ingen ilska, ingen smärta. Bara tystnad.
Kapitel 6. Livet efteråt
Ett halvår gick.
Sex månader av stillhet, ro och ett liv som långsamt blev mitt eget. Jag ryckte inte längre till när det ringde på dörren. Jag var inte rädd för att gå ut. Jag väntade inte på nästa slag, nästa krav, nästa förolämpning. Allt var över. Verkligen över, utan återvändo.
Resan till Spanien blev till och med bättre än jag hade vågat drömma om. Två veckor vid kusten, med havet utanför fönstret och äldre spanjorer som pratade oavbrutet med mig och tålmodigt rättade mitt uttal. Jag kom hem solbränd, utvilad och med en ny beslutsamhet: jag skulle lära mig språket ordentligt. Kurserna fortsatte, och snart kunde jag läsa kortare artiklar på nätet och föra enklare samtal utan att få panik.
På jobbet gick det också bra. Efter befordran växte mitt självförtroende. Jag tog på mig svårare uppgifter, och människor började lyssna på mig på ett annat sätt. Till och med relationerna med kollegorna blev varmare. Kanske hade jag förändrats. Jag var inte längre den rädda Anna som bad om ursäkt för att hon fanns och helst inte öppnade munnen i onödan.
Katten Gustav blev orimligt tjock. Veterinären sade allvarligt att han behövde banta, men jag hade svårt att neka honom en extra liten bit. Han brukade sitta i fönstret, stirra på fåglarna och kisa nöjt mot solen.
Jag köpte en bil också. En liten begagnad bil, inte märkvärdig men i gott skick. Med den kunde jag åka utanför stan, hälsa på mamma – min fostermamma, moster Margaretas gamla väninna – som bodde på landet. Hon blev glad över att jag äntligen hade rest mig igen och slutade tycka synd om mig. Det räckte nu. Medlidandet fick vara över. Ett nytt liv hade börjat.
En fredagskväll satt jag i köket med en kopp te och bläddrade i telefonen. Gustav sov tungt i mitt knä. Då ringde mobilen. Numret var okänt, ett fast nummer.
– Anna, svarade jag.
– Anna Pettersson? sade en äldre kvinnoröst med hes klang.
– Ja, det är jag.
– Det är Maria, sade rösten. – Din före detta svärmor.
Jag höll nästan på att sätta teet i halsen. Ett halvår av tystnad, och så plötsligt detta samtal. Varför?
– Hej, Maria, sade jag försiktigt. – Har det hänt något?
– Ja, svarade hon och drog efter andan. – Erik ligger på sjukhus. Det är allvarligt. Han har bett att få träffa dig. Jag vet att jag inte har rätt att be dig om något efter allt som hänt, men… kan du komma? Han är inte riktigt klar i huvudet. Han yrar och ropar efter dig.
Jag blev tyst. Det kom för plötsligt. Det kändes för märkligt.
– Vad har hänt med honom?
– Hjärtat, sade hon. – Läkarna säger att det är en infarkt. De fick nästan inte tillbaka honom. Nu ligger han på intensiven. Han frågar efter dig hela tiden. Jag visste inte om jag skulle ringa, men samvetet gav mig ingen ro.
Jag mindes kvällen när han hade stått utanför min dörr i sin smutsiga jacka, tunn, vilsen och förödmjukad. Jag mindes mitt nej. Och jag mindes hur han gick.
– Var finns han? frågade jag till slut.
– På sjukhuset. Hjärtavdelningen, andra byggnaden, femte våningen. Anna, snälla… kom om du kan. Jag vet att vi har gjort dig illa, men han är ändå en människa.
När samtalet var slut satt jag länge kvar och stirrade in i väggen. Gustav vaknade, såg frågande på mig och buffade nosen mot min hand. Jag strök honom över pälsen, men tankarna var långt borta.
Varför ville Erik träffa mig? Vad kunde han ha kvar att säga? Och varför skulle jag gå dit? Jag hade ju redan avslutat allt. Satt punkt. Ändå rörde sig något inom mig – medlidande kanske, eller nyfikenhet, eller resterna av något som en gång hade varit kärlek.
Nästa morgon ringde jag Sara, samma gemensamma bekanta som hållit mig uppdaterad om deras bråk. Hon arbetade som sjuksköterska på samma sjukhus där Erik låg.
– Sara, hej. Jobbar du i dag?
– Ja, första passet. Varför undrar du?
– Kan du kolla en patient åt mig? Erik K., hjärtavdelningen. Jag fick höra att han haft en infarkt. Vet du hur det är med honom?
Sara suckade.
– Åh, Anna… det är illa. De körde in honom i går och fick verkligen kämpa. Han ligger på intensiven nu. Läget är stabilt men allvarligt. Läkarna säger att om han klarar sig är det nästan ett mirakel. Hjärtat är slitet, han har druckit för mycket och levt på nerverna. Tänker du komma?
– Jag vet inte, svarade jag ärligt. – Hans mamma ringde och bad mig.
– Gör som du känner, sade Sara. – Men du ska veta att hon sitter där nästan hela tiden. Och Kristina kommer också. Det kan bli bråk.
– Kristina? sade jag förvånat. – Jag trodde att de inte pratade med varandra längre.
– De verkar ha försonats, sade Sara torrt. – Sjukdom brukar göra sådant med folk.
Jag lade på och blev sittande med telefonen i handen. Maria skulle vara där. Kristina också. Och Erik låg på intensiven. Om jag gick riskerade jag ett nytt gräl. Om jag inte gick kanske jag skulle ångra det resten av livet, särskilt om han dog.
Till slut bestämde jag mig för att åka.
Men inte ensam.
Jag ringde Anders. Han blev överraskad, men gick med på att följa med – inte som advokat, utan som vän. Vi möttes utanför sjukhuset klockan sex på kvällen. Han bar jeans och jacka i stället för kostym, och utan den strikta yrkesrollen såg han nästan hemtrevlig ut.
– Är ni nervös? frågade han när vi gick mot entrén.
– Jag vet inte, sade jag. – Allt känns bara konstigt. Vi har inte setts på ett halvår, och nu det här.
– Håll er lugn, sade han. – Jag är här. Om det blir obehagligt går vi direkt.
Andra byggnaden, femte våningen. Den typiska sjukhuslukten slog emot oss: mediciner, desinfektion, tvättmedel och något annat, svårfångat och oroande. Vi hittade korridoren utanför intensiven. På stolarna satt Maria och Kristina.
När Maria fick syn på mig reste hon sig. Kristina reste sig också, men hennes blick var mörk och fientlig. Båda såg äldre ut än jag mindes dem, trötta och slitna. Maria hade en gammal kappa på sig, håret låg grått och rufsigt kring ansiktet, långt från hennes vanliga strama frisyr. Kristina bar träningskläder och hade mörka ringar under ögonen.
– Du kom, sade Maria. Det fanns ingen ilska i rösten, bara utmattning. – Tack.
– Hur är det med honom? frågade jag.
– En stor infarkt, svarade hon. – Hjärtat stannade, de fick knappt igång det igen. Nu vaknar han till ibland, men det är tungt. I natt frågade han efter dig. Han ropade ditt namn.
Kristina sade ingenting. Hon bara stirrade på mig med ett uttryck jag inte kunde tolka.
– Får jag gå in? frågade jag.
– Jag ska fråga sköterskan, sade Maria och gick bort till expeditionen.
Hon kom tillbaka efter en minut.
– Du får gå in, men bara en kort stund. Fem minuter. Och bara du.
Jag såg på Anders. Han nickade lugnt.
– Gå in. Jag väntar här.
Jag gick in i rummet. Där inne var det stilla, bortsett från apparaternas svaga pipande. Erik låg i sängen, kopplad till sladdar och slangar. Ansiktet var grått och insjunket, ögonen slutna. Jag gick fram och satte mig på stolen bredvid.
– Erik, sade jag lågt.
Hans ögon öppnades långsamt. Blicken var grumlig och hade svårt att fästa. Sedan såg han mig, och något levande tändes där inne.
– Anna… viskade han. – Du kom… Tack.
– Var tyst, sade jag mjukt. – Du ska inte anstränga dig.
Han skakade svagt på huvudet.
– Måste säga… jag måste… Förlåt mig. För allt. För mamma. För Kristina. För rättegången. För att jag inte skyddade dig. Jag var en idiot.
– Det är över nu, sade jag. – Det har passerat.
– Inte allt, flämtade han och började hosta. Andningen blev tung. – Jag måste veta… Har du förlåtit mig?
Jag såg på honom. Hade jag det? Kanske. Inte för hans skull. För min egen. För att kunna släppa det.
– Ja, sade jag. – Jag har förlåtit dig. För länge sedan.
Han blundade, och en tår rann nerför kinden.
– Tack… viskade han. – Du var alltid god. Alltid… Och jag…
– Sov nu, sade jag. – Försök bli frisk. Jag måste gå.
Jag reste mig, men han öppnade ögonen igen och grep min hand. Greppet var svagt, men han höll fast.
– Anna… Om jag klarar mig… får jag ringa dig då? Bara höra din röst?
Jag teg en stund. Sedan nickade jag.
– Du får ringa.
Han släppte min hand och blundade igen.
Jag gick ut.
I korridoren väntade de andra. Maria såg frågande på mig. Kristina såg fortfarande arg ut.
– Nå? frågade Maria.
– Vi pratade, svarade jag. – Han bad om förlåtelse.
– Och du förlät honom? frågade Kristina misstroget.
Jag vände mig mot henne.
– Vad har du med det att göra?
– Jag har allt med det att göra! ropade hon plötsligt. – Han är min bror! Och han dog nästan på grund av dig!
– På grund av mig? Jag trodde inte mina öron. – Kristina, hör du själv vad du säger? Det var du och din mamma som drev honom in i processen. Det var ni som drog i honom från alla håll. Det var ni som körde slut på honom!
– Tyst, båda två! snäste Maria. – Ni står på ett sjukhus. Skrik inte här.
Kristina knep ihop munnen, men blicken hon gav mig var full av hat.
Jag vände mig mot Maria.
– Jag går nu. Om något händer kan du ringa.
– Anna, sade hon och stoppade mig. – Tack för att du kom. Jag vet att vi gjorde fel mot dig. Men du… du är en god människa. Han hade rätt.
Jag svarade inte. Jag gick bara mot hissen där Anders väntade.
När vi kom ut hade det blivit mörkt. Gatlyktorna var tända och luften var kall, men frisk efter sjukhusets kvävande värme.
– Hur känns det? frågade Anders.
– Märkligt, svarade jag. – Han bad om förlåtelse. Han sade att han hade älskat mig.
– Och ni?
Han såg på mig uppmärksamt.
– Jag förlät, sade jag. – Inte riktigt honom kanske. Mer mig själv. För att jag stod ut så länge. För att jag inte gick tidigare. För att jag lät andra använda mig.
– Det låter klokt, sade han. – Förlåtelse är inte alltid något man ger till den andra. Ibland är det något man ger sig själv.
– Är du filosof nu också? log jag svagt.
– Advokater brukar snarare vara cyniker, sade han och log tillbaka. – Men ibland kan det vara nyttigt att låtsas vara filosof.
Vi gick mot bilen. Han erbjöd sig att köra mig hem, och jag tackade ja. Under färden sade vi inte mycket. Båda satt försjunkna i egna tankar. När han stannade utanför min port vände han sig mot mig.
– Anna, ni klarade det bra. Glöm inte det. Och om något händer, vad som helst, så finns jag här.
– Tack, Anders, sade jag. – Du har hjälpt mig mer än du anar. Inte bara som advokat.
Han log, nickade och körde därifrån.
Jag gick upp till min lägenhet, där den tjocke Gustav väntade på mig tillsammans med tystnaden.
En vecka senare ringde Maria igen. Hon berättade att Erik hade flyttats från intensiven till en vanlig vårdavdelning och att han långsamt höll på att återhämta sig. Sedan tillade hon försiktigt:
– Anna, han bad mig säga att han minns dina ord. Och att han tänker leva. För din skull, säger han.
– Inte för min skull, svarade jag. – För sin egen. Låt honom leva för sig själv.
– Kommer du och hälsar på igen? frågade hon nästan blygt.
– Nej, Maria, sade jag. – Jag har sagt farväl. Resten får han klara själv.
Hon suckade, men hon argumenterade inte.
En månad senare fick jag höra att Erik hade blivit utskriven. Han hade flyttat till släktingar i en annan stad, slutat dricka och fått ett arbete. Kristina och barnen hade flyttat in hos Maria, och de verkade ha försonats. Maria, sade folk, hade blivit tystare och mildare efter sonens sjukdom. Något i henne hade förändrats.
Hos mig var allt bra.
Jag gick på mina kurser, lärde mig spanska, körde ut till mamma ibland och tog hand om Gustav, som fortfarande ansåg att diet var en personlig förolämpning. Ibland träffade jag Anders. Vi drack kaffe, pratade om böcker, arbete och vardagliga saker. Inga antydningar, inga krav, inget dramatiskt. Bara ett stillsamt och trevligt sällskap.
En kväll satt jag i köket och såg solen gå ner bakom husen. Plötsligt slog det mig att jag, för första gången på många år, mådde bra av att vara ensam. Inte ensam på det där kalla, övergivna sättet. Utan fri. Lugn. Hemma.
Jag hade mitt eget liv. Mitt eget hem. Min egen styrka.
Gustav hoppade upp i knät på mig och började spinna. Jag strök honom över ryggen och log.
Moster Margareta hade haft rätt.
Jag var stark.
Jag hade bara inte vetat det förut. Nu visste jag.