”Varför i hela friden talade du inte om att du tänkte komma?” fräste min svärmor när jag klev in i huset jag hade köpt fyra år innan jag ens gifte mig. Hon hade bjudit dit sina väninnor – och min mikrovågsugn var borta. Jag började inte gräla. Jag tog bara upp mobilen och krävde tillbaka samtliga sex nyckelkopior … men då råkade hennes dotter avslöja något ännu värre.
DEL 1
”Och varför dyker du upp så där utan att förvarna? Vi hade det hur trevligt som helst här innan du kom.”
Anna blev stående alldeles stilla framför terrassen till sitt eget hus. Sekatören höll hon fortfarande hårt i handen, och i några sekunder undrade hon om hon verkligen hade hört rätt.
Hon hade kört från Stockholm till Göteborg för att få en lugn lördag för sig själv. Planen hade varit enkel: rensa lite i trädgården, se över växterna och göra huset redo inför den kallare delen av året.
Det där huset var hennes fristad.
Hon hade köpt det fyra år innan hon över huvud taget träffade Erik, mannen som senare skulle bli hennes make. Nästan tio år hade hon sparat för att kunna köpa det. Varenda bräda på altanen, varje kruka och varje fruktträd hade betalats med pengar hon själv hade arbetat ihop.
Därför var det inte ilska som först slog emot henne när hon öppnade grinden.
Det var ren, iskall bestörtning.
Gräsmattan såg ut som om någon hade tömt en soppåse över den. Plastmuggar låg utspridda mellan flottiga servetter, tomma läskburkar och öppnade chipspåsar. På en av hennes solstolar låg grannens katt och sov bredvid en bit korv som någon hade tappat på marken.
Från husets baksida hördes höga skratt.
Anna gick långsamt fram till köksfönstret.
Diskhon var proppfull av tallrikar, glas och bestick med intorkade matrester. På spisen stod kastruller där sås hade bränt fast i botten. En skärbräda glänste av fett, och på arbetsbänken stod flera öppnade flaskor. Någon hade till och med plockat fram vinglasen som Anna bara använde vid särskilda tillfällen.
Sedan vände hon blicken mot terrassen.
Vid kortändan av bordet satt Maria, hennes svärmor, som om hon vore värdinna i sitt eget hem. Bredvid henne satt Eva, Eriks trettiotvååriga lillasyster, välkänd i familjen för sina ständiga ekonomiska katastrofer och sina jobbbyten som kom så tätt att ingen hann lära sig vad hon arbetade med innan hon hade slutat igen.
Mittemot dem satt två kvinnor som Anna aldrig tidigare hade sett.
”Jag säger bara det, män nuförtiden är fullständigt värdelösa”, klagade Eva. ”Jag bad Lars betala en resa till Helsingborg åt mig, och då började han tjata om att han måste betala av bilen först.”
Alla fyra brast ut i skratt.
Maria lyfte sitt glas.
”Låt honom vara då. Förr eller senare dyker det upp någon som begriper hur man ska behandla dig. Tills dess har vi åtminstone det här huset att koppla av i. Erik kommer nästan aldrig hit, och Anna jobbar ju jämt ändå.”
Något inom Anna hårdnade.
Det här var inte första gången.
I flera månader hade hon bett om en enda sak:
Ingen skulle använda huset utan att först säga till henne.
Erik, som alltid försökte undvika konflikter med sin mor, hade varje gång svarat på samma sätt:
”Hon har ju bara en extranyckel för nödfall.”
Tydligen räknade Maria luncher med väninnor som en sorts nödsituation.
Anna steg fram från husknuten.
En av de främmande kvinnorna fick syn på henne först.
”Oj … vem är det där?”
Maria vred på huvudet.
Under ett kort ögonblick såg hon faktiskt överrumplad ut. Men bara ett ögonblick. Sedan lade hon ansiktet i den där minen som Anna kände igen alltför väl. Varje gång Maria visste att hon hade gått över gränsen, gick hon till attack först, innan någon hann ställa henne till svars.
”Och varför kommer du bara hit utan att säga till i förväg?”
Anna såg på bordet, där tallrikar och glas stod huller om buller. Hon såg askkoppen som var full av fimpar. Hon såg den djupa repan i träskivan.
”Därför att det är mitt hus.”
Tystnaden föll tvärt.
”Var inte så dramatisk”, sade Maria. ”Vi är familj.”
”Inte de två.”
Leendena försvann från väninnornas ansikten.
Anna pekade mot utgången.
”Jag känner inte er. Jag har aldrig gett er tillåtelse att gå in på min tomt, och jag har inte godkänt den här sammankomsten. Om ni vill kan vi vänta på polisen och tillsammans förklara hur ni tog er in här.”
De båda kvinnorna reste sig nästan samtidigt.
”Maria, vi går nog nu.”
”Ingen går någonstans!” skrek hennes svärmor. ”Det här huset tillhör min son också.”
Anna mötte hennes blick utan att höja rösten.
”Nej. Jag köpte huset innan jag gifte mig med Erik. Det är bara mitt namn som står på lagfarten.”
Mindre än två minuter senare var väninnorna borta.
Eva lade armarna i kors över bröstet.
”Du är löjlig.”
Anna drog ett djupt andetag.
Sedan tittade hon in i köket igen.
Något stämde inte.
Bredvid kylskåpet fanns en tom yta.
Exakt där hade mikrovågsugnen stått, den hon hade köpt för bara tre månader sedan.
Och det var inte den första saken som hade försvunnit från huset.
Anna vände sig mot Maria.
”Innan ni går vill jag veta var min mikrovågsugn är.”
Evas leende dog bort.
Maria blev blek.
I samma stund förstod Anna att den olovliga lunchen på hennes terrass långt ifrån var det värsta som hade hänt i hennes hus.
Hon kunde knappt föreställa sig vad hon alldeles strax skulle få veta.
DEL 2
”Mikrovågsugnen?” upprepade Maria och försökte låta förolämpad. ”Är det så här du tar emot din mans mamma?”
Anna svarade inte.
I stället tog hon fram sin mobiltelefon.
”Jag har kartongen kvar. Jag har kvittot. Jag har dessutom bilder där man tydligt ser att den stod installerad här. När jag kom hit för en månad sedan var den redan borta. Då bad Erik mig att inte starta bråk, eftersom det säkert fanns en förklaring. Nu vill jag höra den förklaringen.”
Eva kastade en snabb blick på sin mor.
Maria höjde hakan.
”Jag har den.”
”Varför?”
”För att du inte behöver den här.”
Anna behövde flera sekunder för att ens ta in svaret.
”Ursäkta?”
”I ett hus som det här grillar man. Man lagar riktig mat. Jag använder den däremot. Vad är problemet? Den stannar ju inom familjen.”
Anna öppnade knappsatsen på mobilen.
”Utmärkt. Då ringer vi polisen, gör en anmälan och går vidare därifrån. Sedan kan du förklara att du tog en hushållsapparat som tillhör någon annan, utan ägarens tillstånd, eftersom du själv kom fram till att ägaren inte hade någon användning för den.”
Maria for upp från stolen.
”Du ska inte hota mig!”
”Det är inget hot. Det är ett alternativ.”
Eva lade sig i, plötsligt betydligt mindre självsäker.
”Mamma, vi går bara.”
”Först återställer ni allt till det skick det var i när ni kom”, sade Anna.
Eva skrattade högt och vasst.
”Jag? Aldrig. Jag har precis fixat naglarna.”
Anna nickade mot röran omkring dem.
”Då ringer jag nu. Och när vi ändå håller på kan vi passa på att fråga om de andra sakerna som har försvunnit härifrån.”
Evas leende försvann.
Anna hade i månader burit en lista i huvudet.
Två hopfällbara stolar.
En uppladdningsbar lampa.
En liten verktygslåda.
Tre nya handdukar.
Var för sig hade inget av föremålen varit tillräckligt dyrt för att hon skulle vilja starta ett fullskaligt familjekrig över just den saken.
Men tillsammans berättade de en helt annan historia.
”Vilka stolar?” frågade Maria alldeles för snabbt.
Där fick Anna sitt svar.
”Rottingstolarna som stod här.”
Eva sänkte blicken, och i hennes tystnad låg början till ett erkännande.