”De står på mammas balkong”, mumlade hon lågt.
Maria snurrade runt mot henne så hastigt att det nästan såg ut som om hon fått en stöt.
”Tyst med dig!”
Anna kände hur ilskan och lättnaden slog till på samma gång. Ilskan för att misstankarna nu visade sig vara sanna. Lättnaden för att hon äntligen visste att hon inte hade inbillat sig. Hon var inte överkänslig. Hon var inte paranoid. Någon hade faktiskt gått in i hennes hus, använt hennes saker och tagit med sig det som passat.
De följande fyrtio minuterna städade Maria och Eva.
Inte för att Anna stod över dem och tvingade dem med hot eller handgripligheter, utan för att hon hade lagt fram två alternativ som var så tydliga att de inte gick att prata bort.
Antingen återställde de huset till det skick det varit i innan de kom dit, och dessutom kom de överens om hur allt som försvunnit skulle lämnas tillbaka.
Eller också fick de stanna kvar medan Anna gjorde en polisanmälan.
De valde disktrasor, rengöringsmedel och sopsäckar.
Eva gick runt och samlade ihop tallrikar med en min som om hon tjänstgjorde på en begravning. Maria rörde sig ute i trädgården, plockade upp flaskor ur gräset och muttrade förolämpningar mellan tänderna. Anna satte sig under ett träd och lät dem hålla på. Hon behövde några minuter för att andas, för att inte låta allt som brann inom henne explodera på en gång.
Då dök Gunnar upp, grannen från huset bredvid. Han kom gående längs staketet och stannade när han fick syn på henne.
”Vad bra att du äntligen är här, Anna.”
Hon rynkade pannan.
”Hur menar du?”
Gunnar kastade en blick mot terrassen och sänkte rösten.
”De höll på här i går kväll till nästan ett på natten. Och det var inte första gången.”
En kall ilning drog längs Annas rygg.
”I går kväll?”
”Ja. Jag trodde faktiskt att du hade sagt att det var okej.”
Anna vände blicken mot Maria.
Hennes svärmor låtsades intensivt att hon inte hörde någonting alls. Hon böjde sig ner efter ännu en flaska, långsamt och demonstrativt, som om det var det enda i världen som angick henne.
Gunnar fortsatte.
”De kommer hit ganska ofta. Ibland är de fem, ibland sex personer. För ungefär tre veckor sedan hade de till och med med sig en stor högtalare. Din svärmor säger till folk att huset tillhör Erik och att du ändå nästan aldrig använder det.”
Något inom Anna försköts.
Det här handlade inte längre om en mikrovågsugn. Inte ens om stolar, handdukar eller en lampa. Det handlade om att hennes hem, hennes egendom, hade förvandlats till något annat bakom hennes rygg.
”Hur ofta brukar de vara här?” frågade hon.
”Kanske två gånger i månaden. Oftast på söndagar.”
När Gunnar hade gått tillbaka till sitt gick Anna in i köket. Där, på en hylla, fick hon syn på en väska som hon inte kände igen. Hon drog ner den och öppnade den.
Inuti låg papptallrikar, grillkol, plastmuggar, servetter och flera kvitton från mataffärer.
Eva kom in bakom henne.
”Det där är mammas.”
”Det förvånar mig inte”, sade Anna.
På bordet började Evas mobil vibrera. Skärmen tändes.
Anna behövde inte ens röra telefonen. Meddelandet syntes i sin helhet i aviseringen.
”Maria, kan vi åka till ditt hus i Malmö nästa söndag igen? Jag tar med köttet.”
Anna lyfte långsamt blicken.
”Ditt hus i Malmö?”
Just då klev Maria in i köket.
”Börja inte med det där nu.”
”Jag vill veta hur länge du har gått runt och presenterat min egendom som din.”
”Men snälla, gör inte en stor sak av det.”
”Hur länge?” upprepade Anna.
Eva brast ut i gråt, mer av press och frustration än av ånger.
”Mamma har sagt till alla att Erik hade låtit henne ta över huset.”
”Eva!” fräste Maria.
”Men det är ju redan avslöjat!” snyftade Eva. ”Hon sa dessutom att huset ändå skulle bli familjens en dag.”
Anna blev alldeles stilla.
”Vad ska det betyda?”
Maria svarade inte.
Utan att säga mer gick Anna mot det lilla förrådsrummet där hon brukade förvara trädgårdsredskap och andra saker för huset. Dörren var låst.
Den brukade aldrig vara låst.
Hon letade fram nyckeln och vred om. När dörren gick upp möttes hon av flera väskor, en kylbox hon aldrig sett förut, backar med dryck och ett hopfällbart bord.
Inget av det var hennes.
Förrådet hade gjorts om till lager.
Det var uppenbart att Maria under flera månader hade förberett huset för sina egna sammankomster, som om det var en privat klubblokal hon kunde använda när hon ville.
Men längst in låg något ännu värre.
En liten ask med flera nyckelkopior.
Anna tog upp en av dem och vände sig om.
”Hur många människor har egentligen tillgång till mitt hus?”
För första gången försvann den självsäkra minen från Marias ansikte.
”Anna…”
”Hur många?”
I samma ögonblick hördes ljudet av en bil som stannade utanför grinden.
Erik hade kommit.
Maria såg på sin dotter. Eva stirrade ner i golvet. Anna slöt handen hårt kring nyckelkopiorna.
Om mindre än en minut skulle Erik få veta vad hans mamma hade gjort bakom deras ryggar i månader.
Och ingen av dem visste ännu vilken sida han skulle välja.
Del 3
Erik kom in på tomten med ett leende, helt ovetande om vad han just hade kört rakt in i.
”Vad har hänt? Jag såg mammas bil utanför…”
Leendet dog när han fick syn på Maria med håret i oordning, Eva med en sopsäck i handen och Anna stående vid förrådsdörren med flera nycklar i näven.
”Vad är det som pågår här?”
Maria hann före alla andra.
”Din fru har blivit tokig.”
Anna var nära att skratta till. Det var precis det svaret hon hade väntat sig.
”Vi kom hit för att hjälpa henne”, fortsatte Maria, ”och helt plötsligt behandlar hon oss som brottslingar. Hon hotade till och med med att ringa polisen.”
Erik vände sig mot Anna.
”Stämmer det?”
Hon räckte fram nycklarna mot honom.
”Känner du igen de här?”
Erik tog en av dem och tittade på den.
”Ja. Det där är kopian jag gav mamma.”
”Det finns sex stycken.”
Hans ansikte förändrades omedelbart.
”Sex?”
Anna öppnade dörren till förrådet på vid gavel.
”Och av allt att döma har din mamma använt huset i månader för att träffa folk här. De kommer utan att säga något. I går var de här till långt in på natten. Hon förvarar drycker, bord och andra saker här inne. Dessutom har hon tagit vår mikrovågsugn och stolarna från terrassen.”
Erik tittade på sin mamma.
”Har du tagit mikrovågsugnen?”
Maria lade armarna i kors.
”Men Erik, hör du hur du låter? Som en polis.”
”Jag ställde en fråga.”
”Ja, den står hemma hos mig. Och? Här använde ändå ingen den.”
Erik öppnade munnen, men det dröjde flera sekunder innan han lyckades få fram något. Under den tystnaden försökte Eva ta chansen att försvara sin mamma.
”Mamma ville bara använda huset. Anna är ju nästan aldrig här.”
Den meningen var det som till slut fick Annas tålamod att brista helt.
”Jag kan komma hit en enda gång om året om jag så vill”, sade hon skarpt. ”Det är fortfarande mitt hus.”
Ingen sade emot.
Erik drog handen över ansiktet.
”Mamma, varför gjorde du kopior av nyckeln?”
”För säkerhets skull.”
”Sex stycken?”
Maria teg.
”Vem har dem?”
”En har Eva.”
”Och resten?”
”Två väninnor.”
Erik stirrade på henne som om han just för första gången verkligen såg vem hans mamma var.
”Du har alltså gett andra människor nycklar till ett hus som inte ens tillhör dig?”
”Nu överdriver du.”
”Och de andra nycklarna?”
Eva drog efter andan.
”Lars hade en.”
Erik vände sig snabbt mot sin syster.
”Din före detta pojkvän kunde alltså också bara gå in här?”
”Det var flera månader sedan.”
Anna slöt ögonen ett ögonblick.
Det var värre än hon hade trott. Maria hade tagit en familjegest, en tillfällig tillit, och gjort om den till en påstådd rättighet.
Erik sjönk ner på ett av trappstegen.
”Jag gav dig en nyckel för att jag trodde att jag kunde lita på dig.”
”Jag är din mamma.”
”Det är inget svar.”
Maria såg på honom med sårad indignation.
”Så du tänker ställa dig på hennes sida nu?”
Erik lyfte huvudet.
”Det finns inga sidor. Huset är Annas.”
För första gången såg Maria faktiskt träffad ut.
”Jaha. Jag förstår.”
”Nej, mamma. Gör inte så där.” Hans röst var trött men hård. ”Jag gav dig nyckeln ifall det skulle bli en vattenläcka, en brand eller någon annan nödsituation. Inte för att du skulle hålla tillställningar här.”
”Tillställningar?” Hon fnös. ”Det var middagar med vänner.”
”Med människor som Anna inte ens känner.”
”Och vad är det egentligen för hemskt vi har gjort?”
Anna pekade mot terrassen.
”Bordet är repat. Det låg skräp över hela trädgården. I mitt askfat låg cigarettfimpar trots att varken jag eller Erik röker. Saker har försvunnit. Och grannen säger att ni är här flera gånger i månaden.”