Maria slog ner blicken.
Erik sa ingenting.
Då fattade Anna ett beslut.
Hon tänkte inte höja rösten. Hon tänkte inte heller låta det hela förvandlas till ännu ett utdraget gräl, där alla pratade i munnen på varandra tills ingen längre mindes vad saken från början handlade om.
”Nu berättar jag hur det blir framöver”, sa hon.
Maria gav ifrån sig ett föraktfullt ljud.
”Jaså, naturligtvis. Drottningen avkunnar sin dom.”
”Nej”, svarade Anna. ”Husets ägare sätter gränser.”
Hon lade de sex nycklarna på bordet, en efter en.
”För det första: ingen går in i det här huset igen utan mitt uttryckliga tillstånd.”
Sedan vände hon blicken mot Erik.
”Ingen.”
Han nickade långsamt.
”Jag förstår. Det är rimligt.”
”För det andra: i morgon vill jag ha tillbaka min mikrovågsugn, mina stolar, lampan och allt annat ni har burit härifrån.”
Maria spärrade upp ögonen.
”Ska du börja inventera också?”
”Ja.”
Anna sa det så stilla och tydligt att Maria för en gångs skull inte hittade något att kasta tillbaka.
”För det tredje”, fortsatte Anna, ”innan ni åker härifrån i dag ska huset lämnas i samma skick som det var innan ni kom.”
Eva sjönk ihop en aning med axlarna.
”Men vi har ju redan städat.”
Anna såg ut över trädgården.
”Det ligger fortfarande några sopsäckar bakom terrassen.”
Maria blåste irriterat ut genom näsan.
”Var det allt?”
Anna lät blicken glida bort mot det lilla grönsakslandet längst ner på tomten.
Då mindes hon plötsligt något Maria hade upprepat nästan varje gång hon kommit dit utan att fråga.
”Vi åker ju bara dit för att hjälpa dig lite med skötseln.”
”Nej”, sa Anna.
Maria smalnade med ögonen.
”Vad mer?”
Anna pekade mot odlingslandet.
”Ni brukar ju säga att ni kommer hit för att hjälpa till.”
Eva tog genast ett steg bakåt.
”Nej.”
”Jag har inte ens sagt vad jag tänker be er om.”
”Det behövs inte. Jag såg vart du tittade.”
Erik fick anstränga sig för att inte le.
Anna fortsatte, utan att låta sig rubbas.
”Jag hade tänkt förbereda landen i dag, så att jag kan sätta vitlök och lök innan vintern. Om ni verkligen har varit här för att ’ta hand om huset’, som ni har påstått i månader, kan ni hjälpa mig med det.”
Maria gapade.
”Det kan du glömma.”
Anna ryckte lätt på axlarna.
”Då åker ni. Men i morgon klockan tio vill jag ha tillbaka mina saker och samtliga kopior av nycklarna. Saknas något gör jag en polisanmälan.”
Eva tittade på sin mamma.
Maria hade gått rakt in i sin egen fälla.
I månader hade hon inför andra framställt sig som den omtänksamma släktingen som åkte ut till huset ”för att hjälpa till”. Nu fick hon chansen att visa att det stämde.
Efter några sekunder sträckte hon ut handen.
”Ge mig en spade.”
Erik lyfte huvudet.
”Mamma, du behöver inte…”
”Du är tyst.”
Eva stirrade på henne, förfärad.
”Jag tänker gå.”
Maria pekade mot förrådet.
”Du tar också en.”
”Jag har nya stövlar på mig!”
”Då blir de invigda i dag.”
Anna gick till förrådet och kom tillbaka med två spadar och en kratta.
Grönsakslandet var inte stort, men efter flera veckors regn hade den fuktiga jorden i Malmö blivit tung, kompakt och seg att arbeta med.
Maria satte spaden i marken för första gången.
Bladet sjönk bara ner några centimeter.
”Det här är ju som betong.”
”Det var därför jag ville göra det i dag”, svarade Anna.
Eva prövade på en annan plats.
”Jag kan inte.”
Erik gick mot dem.
”Jag hjälper er.”
Anna skakade på huvudet.
”Nej. Du följer med mig.”
Han följde henne tillbaka mot terrassen.
”Är du verkligen helt säker på det här?” frågade han lågt.
”Helt.”
”Min mamma kommer att hata dig.”
Anna mötte hans blick.
”Din mamma har redan trott att hon får avgöra vilka av mina saker jag behöver, vem som har rätt att gå in på min tomt och när mitt hus kan användas. Att hon är arg på mig ett tag oroar mig mindre än tanken på att hon fortsätter tro att hon har rätt till allt det där.”
Erik såg bort mot Maria, som kämpade med jorden.
”Det var mitt fel att hon fick nyckeln.”
”Ditt misstag var att du litade på henne utan att sätta några gränser.”
Han sänkte blicken.
”Jag borde ha lyssnat när du sa att de kom hit.”
Anna svarade inte direkt.
Det var just det hon hade behövt höra.
Inte en bortförklaring. Inte ett trött ”sådan är hon bara”. Inte ännu en vädjan om att hon skulle svälja allt för hans skull.
Bara ett erkännande av att hon i månader hade varnat honom för precis det som faktiskt hade pågått.
Efter en halvtimme såg Eva ut som om hon just hade överlevt en expedition genom regnskogen.
Byxorna var fläckiga av jord, håret satt klistrat mot pannan och hennes ansikte uttryckte en djup känsla av att hela mänskligheten personligen hade svikit henne.
”Mamma, jag känner inte mina händer längre.”
”Fortsätt.”
”Jag får blåsor.”
”Det får jag också.”
”Men jag har åtminstone aldrig gått runt och låtsats att det här huset är mitt.”
Maria slutade gräva.
”Eva.”
”Men det är ju sant.”
Erik kunde inte låta bli att skratta till.
Hans mamma vände sig mot honom med en blick som kunde ha tänt eld på torrt gräs.
”Tycker du att det här är roligt?”
”Lite.”
”Fantastiskt. Vilken underbar familj.”
Just då dök Gunnar upp igen på andra sidan staketet.
”God dag.”
Maria rätade genast på ryggen.
”God dag.”
Grannen lät blicken vandra över odlingslandet.
”Jaså minsann. Nu arbetas det faktiskt här.”
Anna log vänligt.
”De kom för att hjälpa till.”
Gunnar nickade med fullkomligt allvarlig min.
”Det var ju det de alltid sa.”
Eva bet sig i läppen för att inte börja skratta.
Maria körde ner spaden i marken med sådan kraft att Erik var tvungen att vända sig bort för att dölja sitt flin.
När de till slut hade vänt jorden hämtade Anna en behållare med vitlöksklyftor.
Eva såg på henne som om själva djävulen hade klivit ut ur köksdörren.
”Det där kan inte vara sant.”
”Vi ska plantera också.”
”Anna, snälla.”
”Det är frivilligt.”
Maria såg på sin svärdotter.
Båda förstod exakt vad den meningen betydde.
De kunde gå när som helst.
Men om de fortfarande ville fortsätta beskriva sig själva som stackars orättvist behandlade släktingar som bara hade kommit för att ”hjälpa till”, skulle det låta märkligt om de gav upp så fort det blev arbete på riktigt.
Dessutom ville Maria inte att Anna skulle polisanmäla henne.
Inte för att hon på allvar trodde att hon skulle hamna i fängelse för en mikrovågsugn.
Utan för att hon bodde i ett område där nyheter färdades från dörr till dörr på mindre än ett dygn.
Tanken på att hennes grannkvinnor skulle få veta att hon hade plockat med sig vitvaror och möbler från sin svärdotters hus kändes värre än att vända ytterligare hundra meter jord.
”Ge mig vitlöken”, sa hon till slut.
Eva stönade högt.
I nästan fyrtio minuter gjorde de små hål i jorden, lade ner klyftorna en efter en och täckte över dem igen.
Mot slutet hjälpte även Anna till.
Hon ville inte förnedra dem.
Hon ville bara få dem att förstå något mycket enkelt:
Att använda någon annans egendom var lätt, så länge någon annan betalade, städade, reparerade och skötte allt.
Att faktiskt ta hand om den själv var någonting helt annat.
När de äntligen var klara sjönk Maria ner på en stol.
”Jag sätter aldrig min fot i det här huset igen.”
Anna tog ett glas vatten.
”Det bestämmer du själv.”
”Inte ens om någon betalar mig.”
”Utmärkt.”
”Inte ens om Erik skulle gå ner på knä och be.”
”Ännu bättre.”
Erik höjde båda händerna.
”Jag tänker inte lägga mig i.”
Eva drack direkt ur en vattenflaska.
”Jag svär, om någon i min närhet säger ’sommarhus’ en enda gång till, då går jag.”
För första gången den dagen skrattade Anna.
Spänningen i luften lättade en aning.
Men allt var inte färdigpratat.
När Maria skulle gå stannade hon vid grinden.
”I morgon kommer jag med dina saker.”
”Tack.”
”Och nycklarna.”
”Alla.”
Maria pressade ihop läpparna.
”Alla.”
Sedan såg hon Anna rakt i ögonen.