— Skriv över sommarstugan på min Maria. Du har ändå inte gjort dig förtjänt av den!
Erik sköt ifrån sig den tomma tallriken, torkade sig om munnen med en pappersservett och såg på sin fru som om han just hade avkunnat en dom.
Anna blev stående vid diskhon. Vattenstrålen slog hårt mot den smutsiga stekpannan, och stänk prickade hennes förkläde. Långsamt vred hon av kranen. För ett ögonblick trodde hon att hon hade hört fel. Eller att Erik, mätt och belåten efter middagen, hade fått för sig att skämta på ett ovanligt klumpigt sätt.
— Säg det där en gång till, bad hon.
Hon vände sig inte ens om. Den vanliga ilskan hann inte komma. Inom henne fanns bara en trög, klibbig förvirring.
— Vad är det jag ska upprepa?
Erik slog ut med händerna och lutade sig bakåt mot kökssoffans ryggstöd.
— Jag säger att stugan borde skrivas över på Maria. Hon behöver den mer. Hon har bolån, tre pojkar och ingenstans att ta vägen. Ungarna behöver frisk luft. Du är ju bara där och sliter med rabatter och förstör ryggen.
Anna sköljde av fingrarna under den sista tunna vattenstrålen, skakade bort dropparna och vände sig till slut mot honom.
Sommarstugan hade hon köpt för tre år sedan. Vägen dit hade varit lång. Först hade hon sålt sin mormors lilla lägenhet längst ute i ett slitet bostadsområde. Sedan hade hon lagt till alla pengar hon själv sparat ihop. Hon hade börjat redan under studietiden, hoppat över semesterresor, låtit bli att köpa nya stövlar och lagt undan krona för krona. Tomten hade varit ett fynd: stor, grön och med ett rejält timmerhus på. Visserligen nergånget, men med möjligheter.
Erik hade inte lyft ett finger då. Han hade bara sagt att sådana där lantliga nöjen inte var något för honom. Han var stadsmänniska, hade han förklarat, och att gräva i jord var något pensionärer kunde roa sig med.
Han följde inte med när huset behövde rustas. Han lagade inget staket. Han bar inte en enda bräda. Under tre hela år hade han inte så mycket som hållit i en hammare där ute. Däremot kom han gärna när grillen skulle tändas. Alltid när allt redan var ordnat. Ibland tog han dessutom med sig sina kompisar över helgen.
Och nu hade hon alltså inte förtjänat stugan.
Anna lutade ryggen mot köksskåpen och korsade sina fuktiga händer över bröstet.
— Det här var ju intressant, sa hon långsamt.
Hon betraktade sin man och kunde inte förstå hur han kunde vara så lugn.
— Så jag köpte den. Jag betalade med mina pengar. Jag gjorde i ordning allt. Men det är din syster som behöver den mer? På vilka grunder?
— På de grunderna att vi är en familj! fräste Erik.
Han reste sig tungt från matbordet, som om hon hade förolämpat honom djupt.
— Maria kvävs i sin lilla trea! fortsatte han med tryck i rösten. — Pojkarna är bleka som svampar. De sitter med mobilerna hela dagarna. Hon har inte råd att skicka dem på någon sommarvistelse, det kostar alldeles för mycket. Hon drar ju hela lasset själv. Och vi har ett helt hus som bara står där!
— Det står inte bara där.
Anna flyttade burken med det halvätna grönsaksröran närmare bordskanten.
— Jag bor där hela sommaren. Det är min fristad. Jag åker dit efter jobbet för att få vara i fred och höra tystnaden. Varenda helg är jag där.
— Men ge dig nu! Erik viftade bort hennes ord.
Han gick runt bordet och ställde sig mitt emot henne.
— Fristad? Du sitter ju bara där ensam. Du har blivit helt folkskygg. Du kunde faktiskt maka på dig lite för släktens skull. Jag har redan lovat Maria. Jag sa att de kan flytta in i maj.
Anna fick inte fram luft.