Plötsligt dök minnet upp av Marias besök i sommarstugan förra sommaren. Hon hade varit där en enda gång.
Eriks syster hade strosat längs de välrensade gångarna som om hon inspekterade ett hotell. Hon rynkade ogillande på näsan, hade åsikter om gardinerna på verandan och kritiserade färgen som om någon bett om hennes smakråd. Inte en gång erbjöd hon sig att ens skölja av sin egen tallrik. Däremot klagade hon högljutt över att internet bara fungerade borta vid staketet. En riktig stadssnobb. En sådan människa som var övertygad om att världen stod i skuld till henne bara för att hon existerade. Sin man hade hon själv kastat ut, underhållet kom punktligt, men ändå lyckades hon spela fattig och utsatt så fort tillfälle gavs.
Och det var alltså henne Anna förväntades lämna över sitt hus till?
— Du har lovat, alltså, sade Anna långsamt.
Hon kämpade för att hålla rösten stadig. Inget skrik. Ingen scen.
— Ja, och? Vad är problemet?
Erik ryckte på axlarna. Han såg fullständigt säker ut, som om hans logik var gjuten i betong.
— Du är ju inte snål av dig. Du kan väl vara i stan en sommar. Du överlever. Vi har ju luftkonditionering här. Och stugan skriver vi över som gåva. Då slipper man onödiga avgifter. Maria känner sig tryggare så. Ingen ska kunna kasta ut henne om du plötsligt får för dig att krångla.
Anna tappade nästan andan igen. Inte av ilska den här gången, utan av ren förbluffning inför fräckheten. Den var så blankpolerad, så självklar, så totalt fri från skam.
Hon såg på mannen hon hade delat femton år med och kände knappt igen honom. Eller kanske var det just det hon gjorde. För första gången såg hon honom utan förskönande filter. Han trodde verkligen att han hade rätt. Han var övertygad om att han fick bestämma över hennes egendom. Att hans släktingar var heliga. Hennes arbete, hennes pengar, hennes vilja – det var bara kvinnliga nycker. Något man kunde strunta i.
— Och dina grillkvällar då? frågade hon syrligt. Var ska du sitta och dricka öl med grabbarna? Maria kommer att få ordning på er ganska snabbt.
— Det behöver du inte bekymra dig om! Erik viftade glatt bort invändningen. — Maria och jag har redan pratat om det. Jag kommer dit på helgerna. Bastu, kött på grillen, allt som vanligt. Hon dukar alltid ordentligt för sin bror. Till skillnad från vissa andra.
Han kastade en menande blick mot den tomma stekpannan.
— Fantastiskt. Du har verkligen tänkt ut allt så fint.
Anna skakade långsamt på huvudet.
— Det krävs inte mycket begåvning för att dela ut sådant som tillhör någon annan. Men du har missat en liten detalj, käre Erik.
— Vad skulle jag ha missat? fräste han.
Han tog ett steg närmare. Färgen steg i ansiktet på honom.
— Stugan är min. På papperet. Moraliskt. Och juridiskt. Pengarna från försäljningen av mormors lägenhet sattes in på mitt konto. Din syster har inte ett dugg med det huset att göra. Och om vi ska vara noga har inte du det heller.
Erik blev mörkröd. Halsen svällde.
— Jaså, nu låter det så! exploderade han. — När pengar ska in i hushållet, då är allt gemensamt! Men när min familj behöver hjälp, då är det plötsligt ditt och mitt?
— Vilka pengar är det du drar in i hushållet? frågade Anna med ett hånfullt lugn.
Nu gick det inte längre att hejda orden.
— Menar du din lön? Den som precis räcker till bensin till din egen bil och dina cigaretter? Hyran och räkningarna har dragits från mitt kort i tre år. Och maten betalar jag med mina bonusar.
— Du är en fullständig egoist, Anna!