vrålade Erik.
Han väjde undan allt som var obekvämt att höra. I stället började han vanka fram och tillbaka över köksgolvet och slängde ut armarna som om han stod på en scen.
— Jag har slösat bort femton av mina bästa år på dig! Jag har slitit ut mig på jobbet! Och du är beredd att kväva dig själv över en bit mark! Du missunnar till och med dina egna syskonbarn tak över huvudet! Hjärtlösa människa!
Klyschorna föll ur honom en efter en, slitna och välbekanta. Han försökte trycka på exakt samma skuldkänslor som han alltid hade använt. Som han gjort hundratals gånger förr.
Vanligtvis brukade Anna krympa ihop inför sådant. Hon började förklara sig, försvara sig, släta över, bevisa att hon inte var kall. Att hon visst brydde sig om hans familj. Men nu, när hon såg hans röda ansikte och hörde samma gamla anklagelser, kände hon bara en dov, bottenlös trötthet. Det gjorde nästan ont att tänka på hur mycket kraft hon hade lagt på att ta hand om denne övervuxne pojke.
Eriks mobil började vibrera mot köksbordet. Displayen tändes.
På skärmen stod namnet: ”Maria”.
Erik tvärstannade. Han ryckte åt sig telefonen och svarade, men i hasten kom han åt högtalarfunktionen.
— Nå, brorsan? hördes Marias pigga röst genom hela köket. Jag har tröttnat på att vänta. Har du pratat med din fru eller? När kan vi hämta nycklarna? Jag har redan lovat pojkarna, de håller på att packa. Och säg åt henne att inte ta med kylskåpet. Vi behöver inte hennes gamla skrot, det står ju ett helt okej där ute.
Erik högg panikartat mot skärmen för att stänga av högtalaren. Sedan pressade han mobilen mot örat.
— Maria, jag ringer upp sen. Vi… vi går igenom detaljerna bara. Vi tar det senare.
Han avslutade samtalet och lade telefonen med skärmen nedåt på bordet. En pinsam liten hostning slapp ur honom.
— Du hör ju själv, sa han och försökte återta tonen. De har redan börjat packa. Man kan inte bete sig så här, Anna. Man måste vara mänsklig.
Sedan drog han fram sitt starkaste kort, det han uppenbarligen sparat till sist.
— Om du inte skriver över huset, då begriper jag över huvud taget inte varför vi fortsätter leva ihop!
Han stirrade på henne med triumf i blicken. Nu väntade han sig rädsla. Han räknade med att ordet skilsmässa, eller åtminstone hotet om ett uppbrott, skulle få henne att falla till föga. Att hon skulle kasta sig om halsen på honom, börja vädja och försöka vinna honom tillbaka.
Anna lade händerna mot kanten av köksbänken och mötte hans blick utan att vika undan.
— Tack, Erik, sa hon stilla.
Han blinkade förvirrat. All hans uppblåsta indignation sjönk ihop, som om luften gått ur den när den mötte hennes lugn.
— Va? Tack för vad då? frågade han misstänksamt.
— För att du sa det där högt. Och för att du krävde sommarhuset.
Hon talade jämnt, utan att höja rösten.
— Jag har ju gått omkring och tvekat. Tänkt att jag kanske överdriver. Att du kanske bara har det svårt just nu. Problem på jobbet, stress, vad vet jag. Jag tänkte att jag borde stå ut lite till. Men nu gjorde du allt väldigt tydligt. Du lade faktiskt fram det punkt för punkt.
— Vad pratar du ens om?
Eriks röst hade tappat sin självsäkerhet. Något gällt och nervöst smög sig in i den.
— Om att livegenskapen avskaffades för länge sedan. Och att jag inte tänker fortsätta passa upp på dig medan du löser din systers problem med mina tillgångar.
Anna vände sig om och gick ut i hallen.
Erik släpade efter henne. Tofflorna skrapade tungt mot laminatgolvet. Han verkade fortfarande inte kunna ta in att hans perfekta plan hade börjat spricka i sömmarna.
Anna stannade vid hallmöbeln och öppnade den lilla byrån.