Ur facket vid spegeln fiskade hon upp nycklarna till hans bil. Just de där nycklarna med nyckelringen hon själv hade köpt åt honom i nyårspresent. Utan ett ord kastade hon dem mot honom.
Erik fångade dem mer av instinkt än vilja. De höll nästan på att glida ur handen.
— Packa dina saker, Erik.
— Anna, vad är det du håller på med?
Han stod där och vred nycklarna mellan fingrarna, fullständigt bortkommen. Blicken for från metallknippan till hennes ansikte och tillbaka igen.
— Vadå bil? Packa vart då? Det är ju mitt i natten! Jag tänker inte åka någonstans!
— Jo. Till Maria, sade Anna kort. — Hon har visserligen bara en trea och tre pojkar hemma. Men ni är ju familj. Ni ställer ju alltid upp för varandra, eller hur? Då får ni väl tränga ihop er lite, släkt emellan. Någon luftkonditionering har hon inte, men livat lär det bli. Och ditt älskade kylskåp finns ju där.
Hon sträckte sig upp mot garderobens översta hylla, drog ner en sportväska och släppte den framför hans fötter.
— Du har hetsat upp dig helt i onödan! försökte Erik backa.
Nu hade han förstått att hans spel inte fungerade. Rösten blev genast mjukare, nästan bedjande.
— Jag kom ju bara med ett förslag! Om du inte vill ge bort huset, okej, men vi kan väl låta dem bo där ett par månader bara… Vi har bråkat färdigt nu, eller hur? Sånt händer alla. Anna, lägg av nu, sluta larva dig!
— Det är slutpratat, sade hon och satte punkt.
Hon höjde inte rösten. Hon började inte räkna upp gamla oförrätter, obetalda räkningar eller hans eviga lättja. Plötsligt kände hon bara en bottenlös trötthet inför honom. Som om hela människan framför henne hade blivit outhärdligt ointressant.
Fyrtio minuter senare slog låset igen. Erik hade gått.
Han gjorde ingen stillsam sorti. Han bullrade i hallen, muttrade om världens orättvisa, förbannade kvinnors girighet och försäkrade henne om att hon snart skulle komma krypande tillbaka på knä. Däremot glömde han inte att från köket ta med sig burken med den halvätna grönsaksröran.
Anna vred om säkerhetslåset. Sedan lutade hon ryggen mot den svala ytterdörren av metall och blev stående. Bakom väggen mumlade grannens tv. I lägenheten låg en tystnad hon inte var van vid. Ingen bad om te. Ingen klagade över hur fruktansvärt trött han var efter jobbet. Något tungt lossnade inom henne, nästan fysiskt.
När sommaren tog fart hade Anna planterat nya klätterrosor längs staketet. Varenda helg tillbringade hon vid huset. Hon njöt av fågelsången, av doften av jord och av att inte behöva förklara sig för någon. Skilsmässoansökan var redan inlämnad, och Erik hade ingenting att kräva del i.
En dag kom grannen från tomten intill, Eva, förbi för att hämta några tomatplantor. Som vanligt hade hon färska nyheter med sig. Hon berättade att hon hade sett Erik inne i stan. Han hade sett härjad ut, sur och skrynklig, som om han sovit dåligt i veckor.
Det sades att han fortfarande höll till hos sin kära syster. Han sov tydligen på en hopfällbar stol i det trånga köket. Marias halvvuxna söner släppte inte in honom i rummen; där gällde deras egna regler. Två kvinnor under samma tak var påfrestande nog, men en vuxen bror som var van vid bekvämlighet, inklämd i en liten lägenhet med tre pojkar, hade blivit en ren katastrof. Maria hade redan ringt runt till gemensamma bekanta och klagat högljutt över att Erik åt upp barnens mat och inte betalade en krona till hyran eller elen. Hon krävde att Anna skulle ta tillbaka honom.
Anna vattnade de nyplanterade blommorna med sin vattenkanna. Hon lyfte ansiktet mot den varma junisolen och log.
Rosorna såg ut att tänkas blomma rikligare än någonsin det året.