— Vart är du på väg nu igen? Mamma kan stå här vilken minut som helst! Erik stod mitt i hallen och stirrade på mig som om jag just hade meddelat att jag tänkte lämna landet.
Jag drog lugnt igen dragkedjan på handväskan.
— Jag vet.
— Du vet? upprepade han, som om han inte trodde sina öron. — Varför tar du då på dig jackan?
Jag kastade en blick på väggklockan.
16.42. Hans mamma skulle komma klockan fem. Precis som nästan varje söndag de senaste fyra åren.
— Därför att jag ska gå ut.
Erik blinkade förvirrat.
— Nu?
— Ja.
— Anna, mamma är här om mindre än tjugo minuter!
Jag tog mina nycklar från den lilla byrån bredvid dörren.
— Då hinner du gott och väl sätta på kaffe.
Han blev stående med munnen halvöppen. Hans min var så komisk att jag nästan började skratta.
Nästan.
Men efter fyra år av att anpassa mina helger efter min svärmors besök fanns det inte särskilt mycket skratt kvar i mig.
När Erik och jag gifte oss brukade hans mamma, Maria, komma över på middag någon eller ett par gånger i månaden.
I början störde det mig faktiskt inte alls.
Jag tyckte om att laga mat.
Jag bakade kakor. Jag lade fram den fina duken på bordet.
Jag köpte till och med Marias favoritblommor.
Sedan blev två söndagar i månaden till tre.
Och därefter till fyra.
Till slut frågade Maria inte ens längre om det passade att hon kom. Hon meddelade bara:
— Jag kommer förbi på söndag.
Och på något sätt hade alla bestämt sig för att det automatiskt betydde att jag skulle vara hemma.
Maria kom dessutom aldrig bara ”en liten stund”.
Hon dök upp runt fem på eftermiddagen och gick sällan före tio på kvällen.
Hon slog sig ner i vardagsrummet medan jag stod i köket och ordnade middagen.
Först ville hon ha kaffe.
Sedan en kopp till.
Och alltid hittade hon något att anmärka på.
Soppan var för salt. Kycklingen var för torr.
Potatisen hade inte fått tillräckligt med yta. Gardinerna borde verkligen ha tvättats för länge sedan.
Kuddarna i soffan låg inte heller som de skulle.
Och Erik?
Han log bara.
— Du vet hur mamma är. Hon vill bara att allt ska bli perfekt.
Problemet var att Marias bild av perfektion helt och hållet byggde på mitt arbete.
En söndag hade jag stått nästan fem timmar i köket för att få middagen klar. Maria lät blicken glida över det dukade bordet och frågade sedan:
— Blir det ingen förrätt?
Erik vände sig mot mig.
— Anna, något litet och lätt till förrätt hade du väl ändå kunnat fixa.
Den meningen minns jag fortfarande.
Inte för att orden i sig var särskilt grymma.
Utan för att någonting inom mig förändrades just då.
Jag såg på min man.
Han satt vid bordet.
Hans mamma satt också där.
Själv stod jag i köket med fläckigt förkläde, håret slarvigt uppsatt och fötterna värkande efter timmar av spring och stående.
I det ögonblicket förstod jag något oerhört enkelt.
För dem var det här inte en gemensam familjemiddag.
Jag hade blivit personalen.
Och det värsta var att jag själv hade hjälpt till att göra det till en vana.
Så när Erik vid frukosten den här söndagen sa:
— Mamma kommer klockan fem. Hon vill ha den där grönsaksgratängen du brukar göra.
svarade jag bara:
— Okej.
Han hörde inte tonen i min röst.
Vid lunchtid gick han och lade sig för att sova en stund.
Klockan två slog han sig ner framför tv:n.
Halv fyra ropade han:
— Har du inte ens börjat laga maten än?
— Nej.
— Då kanske det börjar bli dags.
Jag log.
— Kanske det.
Vid halv fem gick jag i stället ut i hallen och gjorde mig redo att gå.