Jag drog på mig kläderna.
Jeans, blus, jacka.
Sedan tog jag min handväska.
Det var först då Erik verkade förstå att kvällen inte skulle följa det manus han hade skrivit i sitt huvud.
— Vänta lite, sa han och ställde sig framför ytterdörren. Vart ska du?
— Ut och äta.
— Ut och äta var?
— På restaurangen inne i centrum.
— Med vem då?
— Med Sara och Kristina.
Hans panna veckades.
— Du skämtar väl?
— Inte det minsta.
— Men mamma kommer ju hit på middag!
— Det vet jag.
— Och gratängen då?
Jag kastade en blick mot köket.
På bänken låg allt fortfarande orört: den inplastade maten, potatispåsen, morötterna och löken.
— Allt du behöver finns där.
Erik stirrade på mig.
— Menar du att jag ska laga maten?
— Varför skulle du inte kunna göra det?
Han skrattade kort, spänt och utan glädje.
— Anna, jag har ingen aning om hur man gör något sådant.
— Det finns recept på nätet.
— Det där är inte roligt.
— Jag försöker inte vara rolig.
Något i hans ansikte förändrades.
— Ska du verkligen lämna mig ensam med mamma?
Den meningen fick mig att stanna upp.
Jag såg på honom i några sekunder utan att säga något.
— Erik… det är din mamma.
— Ja, men…
— Men vadå?
Han svarade inte.
— När hon kommer hit, vem är det som handlar?
Tystnad.
— Jag. Vem lagar maten?
Han suckade.
— Anna…
— Vem dukar? Vem plockar undan? Vem diskar? Vem städar köket när hon har gått?
— Är det verkligen rätt tillfälle att ställa till en scen nu?
Jag log svagt.
— Det är just det som är poängen. Jag ställer inte till någon scen. Jag går bara ut och äter middag med mina vänner.
Jag lade handen på dörrhandtaget.
Då sa Erik lågt:
— Mamma kommer att ta det här som en personlig förolämpning.
Den här gången skrattade jag faktiskt.
— Då får du förklara saken för henne.
— Förklara vad?
Jag såg honom rakt i ögonen.
— Att hennes svärdotter inte är anställd hos er.
Sedan gick jag.
Klockan 17.06 började mobilen vibrera i väskan.
Erik.
Jag lät den ringa.
17.09 ringde han igen.
Efter det kom ett meddelande.
”Mamma undrar var du är.”
Jag lade undan telefonen.
Sara, som satt mitt emot mig vid restaurangbordet, höjde ögonbrynen.
— Är allt okej?
— Alldeles utmärkt.
För första gången på mycket länge var det faktiskt sant.
Jag behövde inte hålla koll på någonting.
Inte ugnen.
Inte kastrullerna.
Inte heller på vilken kommentar som skulle komma om att grönsakerna var för mjuka, för hårda eller på något annat sätt fel.
17.31 kom nästa meddelande.
”Du kunde åtminstone ha sagt till i förväg.”
Den gången svarade jag:
”Jag sa till när du frågade vart jag skulle.”
Bara några sekunder senare dök svaret upp.
”Mamma tycker att du beter dig väldigt respektlöst.”
Jag såg på skärmen en stund.
Sedan skrev jag:
”Hon kom för att träffa dig. Ha en trevlig kväll tillsammans.”
Därefter satte jag mobilen på ljudlöst.
När jag kom hem klockan 22.18 låg lägenheten tyst.
Erik satt i vardagsrummet.
Tv:n var avstängd.
På soffbordet stod en tallrik med två kalla pizzabitar.
Jag tog av mig jackan.
— Har din mamma gått?
— Vid nio.
— Hade ni det trevligt?
Han gav mig en mörk blick.
— Hon var rasande.
— Varför det?
— Det vet du mycket väl.
Jag ställde ifrån mig handväskan.
— För att jag inte var hemma och lagade middag åt henne?
— Det handlar inte bara om maten.
— Vad handlar det om då?
Erik reste sig upp.
— Hon kände sig avvisad.
— Av vem? Du var ju här.
— Anna, sluta vrida på allt jag säger!
Hans röst blev högre för varje ord.
— Mamma har kommit hit varje söndag i fyra år. Det har blivit en familjetradition.
— Nej.
Han tystnade.