— Vad menar du?
— En familjetradition är något hela familjen deltar i. Din så kallade tradition går ut på att du bjuder hit din mamma och sedan lägger över allt arbete på mig.
— Ingen har någonsin tvingat dig att laga mat!
Orden blev hängande i luften mellan oss.
Jag såg länge på honom.
— Utmärkt.
— Vad ska det där betyda?
— Att du ska minnas exakt vad du just sa.
Han rynkade pannan.
— Varför då?
— För att jag från och med nu inte tänker ställa mig vid spisen av ren automatik varje gång din mamma kommer hit.
Färgen försvann nästan ur hans ansikte.
— Menar du allvar?
— Fullständigt.
— Och vad gör vi då?
— Vi får väl hitta en lösning.
Onsdagen därpå lade Erik ifrån sig telefonen på köksbordet.
— Mamma kommer på söndag.
Jag fortsatte äta, lugnt och stilla.
— Okej.
Han väntade.
Sedan frågade han:
— Vad hade du tänkt laga?
Jag lyfte blicken mot honom.
— Jag? Ingenting.
— Anna…
— Du kan laga något själv. Eller beställa mat. Eller så går ni ut och äter.
— Ska du sticka iväg igen?
— Det har jag inte bestämt än.
Han skakade på huvudet.
— Det här är löjligt.
Men söndagen därpå inträffade något mycket intressant.
Erik beställde mat från en restaurang.
Maria kom som vanligt.
Den här gången stannade jag hemma.
Så fort hon fick syn på kartongerna på bordet spärrade hon upp ögonen.
— Är Anna sjuk?
— Nej, svarade Erik.
— Varför har hon då inte lagat mat?
Jag satt i vardagsrummet med en bok i knät.
Jag tittade upp.
— För att Erik ansvarar för middagen i dag.
Maria vände sig långsamt mot sin son.
Erik harklade sig.
— Ja.
Maria smakade på maten.
— Den är kall.
Erik reste sig genast för att värma den.
Några minuter senare kom nästa kommentar:
— Det finns inget bröd.
Erik fick gå och köpa bröd.
Sedan hördes det igen:
— Du har inte köpt min favoritdryck heller?
Än en gång försvann Erik ut i köket.
Och för första gången fick jag se min man genomleva precis den kväll som jag själv hade genomlidit varenda söndag i fyra års tid.
Vid åtta hade hans leende försvunnit.
Vid nio hade han redan dukat av bordet tre gånger.
Klockan tio, när hans mamma äntligen hade gått, stod han i köket och stirrade på tallrikarna, glasen och de tomma förpackningarna.
— Hon är… ganska krävande, sa han.
Jag slog igen boken.
— Jaså?
Han gav mig en trött blick.
— Du behöver inte njuta så mycket av det här.
— Jag njuter inte.
Jag reste mig.
— Jag är bara glad att du till slut märkte det själv.
Den verkliga konflikten kom ändå först två veckor senare.
Maria ringde direkt till mig.
— Anna, nästa söndag kommer jag till er tillsammans med din svägerska och barnen.
— Okej.
— Vi blir sex personer. Jag tänkte att du kunde göra den där gratängen du brukar laga och den kryddiga kycklingen.
— Nej.
Det blev helt tyst.
— Ursäkta?
— Jag tänker inte laga middag åt sex personer på söndag.
Hennes röst blev iskall.
— Och varför inte det?
— För att jag har andra planer.
— Vad kan vara viktigare än en familjemiddag?
Jag kände hur den gamla skuldkänslan började röra sig inom mig igen.
Men den här gången lät jag den inte fatta beslut åt mig.
— Min tid.
Maria teg.
Sedan sa hon långsamt:
— Du har förändrats väldigt mycket sedan du gifte dig med min son.
— Ja.
— Det var inte menat som en komplimang.
— Jag förstod det.
Hon lade på.
Samma kväll kom Erik hem från jobbet med mörk min.
— Mamma ringde.
— Det antog jag.
— Hon säger att du var respektlös mot henne.
— Jag sa att jag inte tänker laga mat på söndag.
— För henne är det samma sak.
Jag satte ner min kopp.