— Min klient har under hela den här tiden valt att inte använda ett visst dokument, eftersom hon ville låta minnet av sin make förbli fredat, sade Johan. — Men efter de smutsiga anklagelser som riktats mot henne från den avlidnes familj…
Kristina ryckte till och lyfte huvudet häftigt. Eva lutade sig genast fram och viskade något i hennes öra.
Johan tog fram ett kuvert ur sin mapp. På framsidan syntes stämpeln från en privat vårdklinik.
— Det här är ett medicinskt utlåtande, utfärdat en månad före Lars Anderssons död.
Han lät orden sjunka in innan han fortsatte.
— Av utlåtandet framgår tydligt att Lars var vid sina sinnens fulla bruk, hade klart omdöme och fullt ut förstod innebörden av sina handlingar.
Ett oroligt sorl spred sig genom salen. Någon drog efter andan, någon annan började viska. Ordföranden slog med klubban och krävde tystnad.
— Men det är inte allt, sade Johan och höjde rösten bara så mycket att den bar genom rummet. — I samma kuvert finns även ett brev från Lars Andersson, ställt till domstolen. I brevet redogör han utförligt för varför han fattade sitt beslut. Han ber dessutom rätten att skydda hans hustru från… — Johan vände blicken rakt mot Kristina — från påtryckningar från hans egen familj.
Kristina for upp från sin plats.
— Det där är förfalskat! Min son skulle aldrig…
— Er son, avbröt Johan henne lugnt, kände er bättre än ni tycks vilja medge. Jag citerar ett kort stycke ur brevet: ”Mamma har alltid velat styra mitt liv. Men Anna är mitt val, och jag vill att hon ska vara trygg även efter min död.”
Anna lyckades inte längre hålla tillbaka tårarna. De rann tysta, heta, nerför kinderna. Hon visste att brevet innehöll mycket mer än så. Sådant som var för personligt för att läsas upp inför främlingar. Sådant Lars hade skrivit till henne, med en ömhet som fortfarande kunde få bröstet att värka.
Han hade förstått. Han hade anat precis hur allt skulle utveckla sig.
Domaren gick igenom handlingarna under tystnad och meddelade sedan ajournering. När förhandlingen återupptogs fanns det ingen tvekan i beslutet.
— Kristinas yrkanden avslås. Testamentet ska anses giltigt. Rätten vill dessutom erinra parterna om att avstå från fortsatt spridning av nedsättande och ärekränkande uppgifter.
När Anna senare lämnade salen kände hon plötsligt ett hårt grepp om sin arm. Hon vände sig om. Kristina stod alldeles intill henne, blek i ansiktet men med ögon som brann av hat.
— Är du nöjd nu? väste hon. Du har krossat vår familj.
Anna drog långsamt loss armen.
— Jag? sade hon lågt. Ni förstörde den själva den dag ni bestämde er för att en lägenhet var viktigare än minnet av er son.
Sedan vände hon sig bort och gick mot utgången utan att vänta på svar.
För första gången på mycket länge kändes luften lättare att andas. Ändå låg bitterheten kvar någonstans djupt inom henne. Allt hade kunnat vara annorlunda. Om de bara hade velat se henne. Om de bara hade accepterat henne som en del av familjen.
Tre dagar hade gått sedan domen. Anna satt vid köksbordet med en kopp kallnat te framför sig och höll Lars brev mellan händerna. Inte det korta utdrag som lästs upp i rätten, utan hela brevet. Det som aldrig hade fått bli offentligt.
Handstilen var hans. Lite ojämnare än vanligt, som om pennan ibland hade sluntit i fingrar som inte längre lydde honom fullt ut. Sjukdomen måste redan ha tagit mer kraft än han ville erkänna.
”Anna, om du läser det här betyder det att de ändå har börjat. Förlåt att jag inte kunde skydda dig medan jag levde. Men du ska veta en sak: allt jag lämnat efter mig tillhör dig med rätta. Låt dem inte knäcka dig.”
Hon strök fingertoppen över raderna. Som om pappret kunde föra henne närmare honom. Som om hon genom bläcket och de darrande bokstäverna kunde röra vid hans hand en sista gång.
Dörrklockan fick henne att rycka till.
— Vem är det? ropade hon.
— Det är Johan. Öppna, det är bråttom.
När hon öppnade stod han på tröskeln med en mapp under armen. Hans ansikte var spänt, nästan sammanbitet.
— Du kommer inte att tro vad som händer nu.
Han gick in i köket och lade ut flera papper på bordet.
— Kristina har lämnat in ett överklagande.
Anna suckade och himlade med ögonen.
— Det är meningslöst. Domstolen har redan prövat saken.
— Ja, men det är inte det mest intressanta. Johan tog fram en liten inspelningsapparat. — Lyssna på det här.
Han tryckte på knappen. Först hördes ett svagt brus, sedan Evas röst, upprörd och skarp:
”Mamma, det räcker nu! Vi har redan förlorat allt! Om du överklagar kommer hon ju att lägga ut de där bilderna…”
Därefter kom Kristinas röst, hård och misstänksam:
”Vilka bilder pratar du om?”
”De där du… alltså, med farbror Karl, när pappa fortfarande levde! Hon sa ju att om vi inte lämnar henne ifred så visar hon allt!”
Det blev tyst på inspelningen. Sedan hördes ett dovt ljud, som om något slagits i golvet.
Anna stirrade på Johan.
— Jag har aldrig sagt att jag har några sådana bilder.
— Det vet jag, svarade han och ett snett leende drog över hans ansikte. — Men det vet inte de.
Han plockade fram ännu ett papper ur mappen och sköt det över bordet. Det var en utskrift från en familjechatt.
— Just nu river de varandra i stycken. Erik anklagar Eva för att ha läckt information till dig. Eva skriker tillbaka att det är deras mamma som har försatt alla i den här situationen.
Anna skakade långsamt på huvudet.
— De förstör sig själva.
— Precis. Johan lutade sig bakåt på stolen. — Och nu har vi ett val. Vi kan väcka genkäromål för förtal och otillbörliga påtryckningar. Då kan det bli riktigt dyrt för dem. Eller…
— Eller? frågade Anna.
— Eller så gör vi ingenting och låter dem gräva sin egen grav.
Hon blev tyst en stund.
— Nej.
Johan såg frågande på henne.
Anna reste sig och gick fram till fönstret. Ute låg himlen tung och grå över gården.
— Jag vill inte hämnas, sade hon. Jag vill bara att det ska ta slut.
Johan höjde ögonbrynen.
— Efter allt de har gjort mot dig?
Hon vände sig om.
— Efter allt de har gjort är jag bara trött.
Samma kväll ringde telefonen. Numret på skärmen var okänt.
Anna tvekade innan hon svarade.
— Hallå?
En hes, dämpad röst hördes i andra änden.
— Det är… Erik.
Han lät inte som vanligt. Rösten var tjock, som om han antingen hade druckit eller kämpat för att inte bryta ihop.
— Jag… jag ville be om ursäkt.
Anna stelnade till.
— För vad exakt? För lögnerna? För förföljelsen? För att ni försökte smutskasta mig inför en domstol?
Det blev tyst ett ögonblick.
— För allt.
Han drog ett tungt andetag.
— Vi klantade oss. Allihop.
Anna svarade inte.
— Mamma ligger på sjukhus, fortsatte han. Blodtrycket. Eva stack hem till sin kille och har inte ens varit där och hälsat på henne.
Anna slöt ögonen.
— Vad vill du att jag ska göra åt det?
— Ingenting. Jag ville bara säga… att jag har förstått att Lars hade rätt. Du är starkare än någon av oss.
Sedan bröts samtalet.
Anna satt länge kvar i tystnaden med telefonen i handen. Skärmen slocknade, men hon fortsatte att stirra på den som om den fortfarande kunde ge henne ett svar.
Till slut reste hon sig, tog sina nycklar och gick ut.
Sjukhuset mötte henne med skarpt vitt ljus och den stickande lukten av desinfektionsmedel. Stegen ekade svagt i korridoren när hon gick mot avdelningen.
Kristina låg ensam i ett rum, kopplad till dropp. Hon såg mindre ut än Anna mindes henne. Inte mildare, inte snällare, men på något sätt krympt av trötthet. När hon fick syn på Anna försökte hon sätta sig upp, men kroppen lydde inte.
— Du… varför är du här?
Anna svarade inte genast. Hon gick fram till sängbordet och ställde ner en påse med frukt.
— Bara för att se att du lever.
Kristina vände bort ansiktet mot väggen.
— Är du nöjd nu?
— Nej.
Anna tog ett steg mot dörren.
— Jag är inte som ni. Jag gläds inte åt andras smärta.
Sedan gick hon ut utan att se sig om.
Ute föll regnet tätt över trottoaren. Kalla droppar slog mot hennes hår och ansikte när hon kom ut genom sjukhusets entré.
Men inom henne hade något lossnat. Inte allt. Sorgen fanns kvar, och tomheten efter Lars skulle aldrig helt försvinna. Ändå kändes det som om en hårt knuten tråd i bröstet äntligen hade börjat ge efter.
När Anna senare kom hem från sjukhuset slog regnet fortfarande mot fönsterblecket. Hon blev stående i hallen medan hon tog av sig den våta kappan. Vatten rann från tyget och samlades i mörka fläckar på parketten.
Hon gick in i köket av gammal vana och fyllde vattenkokaren. Rörelserna skedde nästan automatiskt, som om kroppen försökte hålla sig sysselsatt för att dämpa skakningarna inombords.
Då föll hennes blick på det gamla skrinet på hyllan. Det var av ek, med snidadt lock och nötta hörn. Lars hade brukat förvara viktiga papper där. Sedan han dog hade Anna inte öppnat det en enda gång.
Vattenkokaren slog ifrån, men hon märkte det inte.